Drömmar om rosor och tåg

Får man fortfarande drömma? Jag frågar åt en kompis. 
När jag (född 1964) var ung tågluffade man. Det var ett sätt att se det Europa som var vårt närområde. Sydeuropa innehöll fortfarande mycket av drömmar och nästan exotism för oss nordeuropéer. Här fanns allt från kranvatten man kunde bli sjuk av till dyra casinon och en korrupt och djupt katolsk (trodde vi i alla fall) militärpolis. 

Men här fanns förstås också godare mat än vi någonsin fick hemma, bättre glass, vespor, vermouth, gotiska katedraler, romerska akvedukter och om man tog sig till världens ena ände – Atlanten med vågor höga som hus. 

Det började i Paris som då man klev ur vagnen luktade cigarettrök (det gjorde förresten alla ställen på den tiden i och för sig) och avgaser men också färskt bröd och blommor redan strax framför stationen. Och sen kom smaken av vattenmelon. 

Tågen var (redan då) gamla och mekaniska. Var det varmt öppnade man fönstret och då blåste det varmt i stället. De for genom landskap och städer vars närhet tog sig in i kupén i form av dofter och ljud. De gick inte särskilt fort. Men de gick, dygnet runt. Gränser var inget problem, nattkonduktören samlade in passen och man fick det tillbaka på morgonen. Det fanns en samlingstidtabell från Thomas Cook där alla europeiska tågförbindelser stod listade. Och de klaffade. Medan man reste spelade man kort, pratade med nya bekantskaper, rökte och drack ljummet köpevatten.

Länge har jag tänkt att det Europa som efter utvidgningen österut byggde infrastruktur i form av nya motorvägar borde laga, komplettera och bygga ut det europeiska järnvägsnätet i stället. Det har i stort sett legat för fäfot, förutom några nya höghastighetståglinjer där befolkningsunderlaget ekonomiskt tillåtet nysatsningen. När fokus sen i större omfattning lades på klimatanpassning tänkte jag att nu skulle det väl ändå bli av? 

Men nej. Inte då heller. 

Men nu, som en följd av Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina, verkar det gamla tågsetet äntligen börja röra på sig. Duktiga EU-politiker kräver mer. Av de där numera fem procenten av BNP som Natoländerna ska lägga på försvar får 1,5 gå till infrastruktursatsningar. Där finns åtminstone en början.

Tyskland, som i ännu högre grad än tidigare ligger som spindeln i (det numera ganska trasiga) nätet gör en jättesatsning – och det behövs verkligen. Om europeisk järnväg i allmänhet varit eftersatt så har den tyska det i synnerhet, och som mina barn lärde sig i (den franska) skolan: Tyskland är Europas hjärta. Gäller i alla dimensioner.

Så om jag får drömma? Då drömmer jag att unga människor återigen ska kunna åka tåg fritt och billigt i ett stort och tryggt Europa. 
Och jag drömmer (tror!) hoppas att resan har börjat!

Karin Stensdotter är författare bosatt i Paris