Elitens makt reducerad till ytligt hovskvaller

Apropå avslöjandena om ett hemligt nätverk som får de flesta konspirationsteorier att blekna, skriver Karin Eriksson i Dagens Nyheter att den stora ”Frågan är om Mette-Marit kan bli Norges drottning”.

I en annan artikeln citerar DN hovexperten Roger Lundgren som förklarar vad som kan rädda den norska kronprinsessan: ”Hon måste ge en öppenhjärtig intervju” och ”be om förlåtelse”. Epsteinfilerna blottlägger hur en global maktelit håller varandra om ryggen och tar sig friheter som vida överstiger vanliga medborgares föreställningsförmåga. I DN bemöts det med kunglighetsjournalistik.

Fokus hamnar på en omdömeslös mejlväxling och på huruvida en framtida drottning kan återupprätta sitt anseende genom en offentlig ursäkt. Systematiskt maktmissbruk framställs som personlig skandal. Det är en rapportering som skyddar makten i stället för att granska den.

Att Epsteins brott är av sexuell natur bidrar till att uppmärksamheten förskjuts från det centrala. I själva verket är det stora problemet inte sexualmoralen, utan just makten. Skandalen handlar om en global elit som under årtionden har kunnat bygga slutna nätverk, sluta ömsesidiga lojaliteter och begå grova brott utan konsekvenser. Vi lever i en värld där ansvar inte utkrävs uppåt. Pengar, status och inflytande fungerar som skyddsmekanismer. Att så många makthavare nu visar sig ha haft nära relationer till Epstein borde leda till en uppgörelse med denna ordning.

Det allvarliga är inte att en kronprinsessa haft kontakt med en dömd brottsling. Hade vi levt i en rättvis värld där alla behandlas lika, hade Epsteins brott lett till social isolering. I en sådan värld hade kunglig kontakt utgjort en medmänsklig handling. Vad Mette-Marit illustrerar är det motsatta: att Jeffrey Epstein aldrig föll, utan kunde fortsätta sin verksamhet ostört på samhällets absoluta topp, därför att människor med makt, status och legitimitet aktivt höll honom kvar där.

Samma mönster återkommer i rapporteringen om bonusprinsen Marius Borg Høiby. Sexualbrotten upptar även där mediernas uppmärksamhet, medan den överordnade frågan trängs undan. Den om hur privilegierade miljöer fungerar som skyddszoner för brottslighet, och om vilka som genom sitt agerande eller sin passivitet har möjliggjort att våld och brott kunnat fortgå.

Att diskussionen stannar vid kungahusets anseende eller kronprinsessans framtida roll avpolitiserar skandalen. Eliten reduceras till individer med bristande omdöme, i stället för att analyseras som ett sammanhängande skikt som lever efter andra regler än resten av samhället.

Det som borde stå i centrum är därför rättegångar. Faktisk ansvarsskipning uppåt i hierarkierna i stället för ursäkter. Epstein är död. Men de strukturer som möjliggjorde hans brott lever vidare.

Susanne Dodillet är idéhistoriker och lektor i pedagogik vid Stockholms universitet