En bunkerbomb gör ingen demokrati

Även om blodet skriker i Iran, har gatorna tystnat. Var vi naiva när vi trodde att mullorna febrilt packade sina väskor och att landet inom kort skulle övergå till ett demokratiskt statsskick?

Vi borde ha vetat att de tusentals, via blott sociala medier, organiserade demonstranterna inte skulle ha skuggan av en chans mot tusentals starkt beväpnade säkerhetspoliser och revolutionsgardister.

Oavsett vilken siffra som gäller – fem, tio eller trettio tusen döda unga iranier – eller ännu fler – är det ett fruktansvärt mänskligt pris.
Och vi hejade på. Vad annat kunde vi göra?

Donald Trump ville säkert också heja på och hjälpa iranierna att störta mullaregimen. Men han måste – borde i alla fall – tidigt förstått att enstaka precisionsbombningar inte skulle få den effekten.
Detsamma gäller förstås nu, när USA:s flytstridskrafter samlas i området.

Anta att de flyger in för att i första hand oskadliggöra Väktarrådet och ayatolla Ali Khamenei!

Någon byggnad här eller där skulle förstås rasa ihop. Någon stridsledningscentral skulle förstöras. Något luftvärn.Ytterligare någon toppmulla här eller där skulle som martyr få 72 unga och himmelskt undersköna oskulder i knäet. Kanske gäller det även ayatolla Ali Khamenei i sin bunker. Men inte så mycket mer.
Man kan inte rädda ett land genom att bomba det tillbaka till stenåldern.

Oavsett om Trump själv förstått det – eller om Pentagon har förklarat det för honom som man förklarar för ett litet barn – är problemet med den iranska mullaregimen därmed inte ur världen. Det problemet är betydligt större än Khamenei.

Iran har runt 90 miljoner invånare, och utan en rätt bred folklig bas skulle den Islamiska republikens kärlek till sharia inte ha överlevt ens sitt första år vid makten. Så när man talar om ”det iranska folket” bör man precisera vilka man menar.
För även om toppmullor skulle slås ut i ett första anfall, eller hinna fly till Moskva, skulle denna hårdföra islamistiska bas finnas kvar i Iran – i revolutionsgardet, i militären, i moralpolisen, under imammössor och bakom svarta heltäckande slöjor i moskéer och byar runt om i landet.

Skulle verkligen alla dessa helt frivilligt låta sig avväpnas?
Skulle alla dessa frivilligt låta sig ställas till svars för de gångna 47 årens religiösa tyranni?
Skulle de frivilligt avstå sin religiösa överhöghet?
Det tror inte jag. Vad tror du?

Det är en sak att glida in i överljudsfart och och precisionsbomba. Det är en helt annan sak att vinna ett krig.

För krig vinns på marken, och USA skulle vid en eventuell landsättning av trupper sannolikt mötas av starkt beväpnade försvarare av mullaväldet. För att inte tala om de mängder av drönare som skulle regna över invasionen.
Det skulle för USA bli ett krig på bortaplan, far away from home. Det skulle bli ett krig med förluster i dödade och skadade amerikaner.

Såren från Vietnam och Afghanistan, där USA i bägge fallen fick dra sig ur med svansen mellan benen, svider fortfarande i den amerikanska själen.

Utgången av ett nytt sådant interventionskrig kan till och med komma att avgöras av hur många i den iranska armén som kommer att vägra lyda order och i stället vänder sina vapen mot de mullatrogna.
Och när USA väl drar hemåt igen, finns såren kvar och ropen kommer att höjas om hämnd för alla som dött och lidit under nästan det halva sekel som gått sen shahen av Iran störtades.

Risken för ett kommande inbördeskrig är betydligt större, än chansen för Reza Pahlavi att bli det temporära statsöverhuvud som viftande med ett trollspö fixar allt till det bästa.

Vi kan blott se på och hålla tummarna.

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist