En liten fågel och civilsamhället

En sommar för ungefär tio år sedan tog jag, min man och våra vänner en promenad i Alnarpsparken i Skåne. Under ett av de stora träden hittade jag en fågelunge. En liten en, levande men hjälplös. Hade den fallit ur boet? Var den skadad?

Någon måste veta vad man ska göra i sådana situationer, men inte var det vi. Den lilla krabaten hade vi inte hjärta att lämna åt sitt öde. Jag började söka runt på hemsidor efter denna någon och fick några nej innan jag fick napp. En fågelkunnig man på inte allt för långt avstånd kom snart körande, med ornitologvästen på, för att ta en titt på fågelungen. ”Parasiter” konstaterade han dystert, och tog sitt ansvar att avliva ungen, vilket han gjorde på behörigt avstånd från oss ovana.

Någon tid senare såg jag mannen igen. Han är en legendar inom åtminstone den skånska ornitologin och fanns på bild i en utställning på museet i Malmö, där han berättade om sitt mångåriga arbete till gagn för Skånes fåglar.

En annan gång, det var 2019, tog jag en promenad nära Slottsskogsvallen i Göteborg, och mötte en stillastående cyklist som såg bekymrad ut. Hon tittade på något i buskarna, och vi kom i samspråk. En duva hade på något sätt krockat med henne och låg nu omtöcknad bredvid cykelbanan. Hon ville inte bara åka därifrån, och nu hade ju också jag blivit inblandad. Vi, främlingar för varandra, fick en gemensam sak. Duvan skulle räddas.

Vi började ringa runt, rådvilla, förmodligen var det utanför kontorstider. Duvan låg stilla men andades. Vi fick så småningom tag på Fågelcentralen i Kungälv, som sade att de kunde ta emot duvan men inte transportera den dit. Projektet växte. En plan formades. Medan kvinnan cyklade hem till Linnéstaden fick jag stå kvar och vakta duvan. Mot vad? Hundar kanske. Ungdomar. Djurplågare. Hon ställde cykeln och kom tillbaka med sin bil och en låda. Sedan lyfte vi försiktigt i den fortfarande chockade duvan och kvinnan körde i väg mot Kungälv. Hon tog mitt nummer.

Sent på kvällen fick jag ett sms där hon meddelade: ”Dom undersökte fågeln och det var inga skador på den. Förmodligen bara hjärnskakning. Dock var den undernärd. Den kommer få stanna några veckor tills den blir bra och har ätit upp sig.”

Tanken på stadsduvan som fick vila upp sig och äta gott på Fågelcentralen kan fortfarande göra mig på gott humör.

I höstas flög en blåmes in på min altan och kraschade stenhårt med fönstret. Den vinglade runt, till synes skadad, medan jag försökte lista ut det bästa tillvägagångssättet. ”Döda direkt!” tycker säkert någon, men jag kan inte. I stället nådde jag efter en telefonkedja fram till en person i den lokala fågelklubben. Jag följde råden jag fick. Vi försökte ge den stackars blåmesen en chans att återhämta sig, kanske var den bara snurrig.

När jag ändå hade honom på tråden frågade jag om de stora fåglarna över köpcentret och bostadsområdet – några sådana hade jag aldrig sett där förut. Han kunde såklart berätta.

Dagen efter dog blåmesen, och det blev begravning i trädgården. Jag läste en dikt som mitt barn hade skrivit. Trädgårdens sista blommor lades på graven.

När man talar om civilsamhället, dess funktioner och konflikter, är det ofta dessa människor som jag minns. Alla dessa ideella viltrehabiliterare, ornitologer och fågelvänner som få tar notis om tills den dag deras kunskaper verkligen behövs. Jag tänker på David Bowie som sjöng: ”I never thought I’d need so many people.”

Över mitt hus cirkulerar den röda gladan. En sällsam syn.

Agnes Arpi är journalist och författare