En orimlig misstanke mot Jämställdhetsmyndigheten

Ett till synes smalt myndighetsbeslut om bildpolicy har vuxit till anklagelser om påverkansoperationer. Bakgrunden är Jämställdhetsmyndighetens beslut att inte visa flickor under tolv år som klätts i slöja i bildmaterial som representerar myndigheten.

Det började som intern kritik och övergick sedan genom flera texter i Dagens ETC och på Aftonbladets ledarsida till påståenden om att myndigheten skulle ha vikt sig för yttre påtryckningar.

Aftonbladets politiska chefredaktör, Anders Lindberg, går längst och hävdar att Jämställdhetsmyndigheten misslyckats med att inse att den varit föremål för en organiserad påverkan.

Det är ett påstående som kräver belägg, särskilt mot bakgrund av vem som leder Jämställdhetsmyndigheten. Generaldirektören Lise Tamm har genom sitt tidigare arbete som åklagare nämligen en djup och väl dokumenterad kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck. Under lång tid har hon arbetat med brott där kontrollen av flickors och kvinnors kroppar, klädsel och sexualitet stått i centrum.

Anklagelsen om att hon plötsligt skulle ha låtit sig manipuleras av en påverkanskampanj är därför direkt verklighetsfrånvänd. Redan antagandet att en person med Lise Tamms erfarenhet skulle behöva ”övertalas” till insikten att slöja på flickor under tolv år inte är förenlig med svenska jämställdhetsideal är inte bara osannolikt. Det är befängt.

För den som arbetat så nära hedersrelaterade miljöer är det i stället självklar kunskap. I hedersrelaterade domar framträder slöjtvång som regel snarare än som undantag och samma mönster återkommer i rapporter om hedersförtryck. Där framgår hur slöjtvånget tagit sig in redan på svenska förskolor.

Religiösa symboler är inte neutrala när de appliceras på barn. De är uttryck för normer, krav och förväntningar som barn själva saknar möjlighet att välja bort eller värja sig mot. Att flickslöjan är kontroversiell är inte heller något svenskt särdrag. Det är den också i muslimska länder.

Redan 2006 beslutade Marocko att dra in en skolbok som skulle användas i religionsundervisningen efter att en illustration visat en ung flicka i slöja tillsammans med sin mamma. Boken trycktes om i en ny upplaga utan bilden på den täckta flickan. 

Utbildningsministeriet motiverade beslutet med att slöjan har politiska förtecken och att läromedel måste vara rättvisa och inkluderande för alla. Staten pekade också på behovet av att motverka politisk islam och extremism. Flickslöjan betraktades alltså inte som ett oskyldigt traditionsuttryck eller en neutral identitetsmarkör.

Få svenska debattörer ser nog ännu på allvar slöjor på småflickor som ett viktigt jämställdhetsideal. Men så fort saken rör islam visar sig ett välbekant ansikte: patriarkala strukturer och bokstavstroende tolkningar ska försvaras och fokus ska flyttas från flickors rättigheter till vuxnas religiositet. Från barns skydd till anklagelser om islamofobi och fientlighet mot muslimer som grupp. 

Det är i själva verket bisarrt att debattörer som Anders Lindberg väljer att försvara detta. I ledartexten nämner han inte ens att Jämställdhetsmyndighetens bildpolicy enbart gäller flickor under tolv år. Den uppgiften försvinner i haranger om islamofobi.

Och resultatet blir talande: flickorna, de som faktiskt berörs, suddas ut ur resonemanget. Deras ålder, utsatthet och begränsade möjlighet att själva få göra egna val ignoreras helt.