En ymnigare nyårsprofetia

Ett nytt år har just börjat, och medan spalterna fylls av profetior om det kommande året blickar jag bakåt ett halvt århundrade eller så.
Jag minns till exempel den 5 september 1976. Det var andra terminen på journalisthögskolan i Göteborg. Jag var en av de äldsta studenterna, mer än tio år äldre än många av de andra som satt i skolans uppehållsrum, när en elev i grannklassen gjorde en dramatisk entré med långsamma, skridande steg, ett i taget.

Med handen på pannan stannade han mitt på golvet – hade där funnits en spotlight hade den vilat på honom – och han stönade med darr på stämman, vibrato nästan:
”Mao är död!”

Det liksom brast för honom. Som om livet inte längre var värt att leva. Han hulkade. Tårarna rann.

Det var alltså ett halvsekel sen – i september – och världen och Sverige såg annorlunda ut mot i dag.

Det var tio år innan Tjernobylkatastrofen, mordet på Olof Palme och min pappas bortgång.
Det var 20 år innan internet slog igenom i Sverige, galna kosjukan härjade och Evorna Attling och Dahlgren registrerade sitt partnerskap. 112 blev det nya nödnumret.
Det var 30 år innan Christer Fuglesang blev den förste svensken i världsrymden, trängselskatt infördes i Stockholm och Fredrik Reinfeldt blev statsminister.
Skippar 40 år efter Mao. Det var ju nästan i går.

Som sagt. Sverige såg annorlunda ut då, 1976.

I år har det alltså gått 50 år sedan Rorsmannen, den högt värderade ordföranden, lämnade mänskligheten åt sitt öde. Nu håller Xi Jinping ett minst lika stadigt grepp om det kinesiska rodret, och spekulationerna om vem som kommer att efterträda honom har redan börjat.

Xi Jinping har ju låtit sig väljas på livstid, ett säkert tecken på att han inser att även han har ett bäst före-datum, och  han vill försäkra sig om att Kinas väg framåt är lagd och han vill påverka valet av sin efterträdare. Han vill försäkra sig om att Mao-eran inte gör comeback.

Så hur kommer Kina och världen att se ut om ytterligare 50 år – nästan ett halvsekel efter Xi Jinping och efter Trump och Putin. Och ett helt sekel efter Mao. Hur kommer Sverige att se ut?

2076
Svämmar palestinier fortfarande över på gator och torg? Eller har vi då vår förste, andre eller kanske redan tredje muslimske statsminister?
Är Grönland fortfarande danskt? Och om inte, vad har ersatt Nato?
Har Taiwan blivit en del av den Kinesiska Folkrepubliken?
Finns fortfarande papperstidningar?
Finns ett fackförbund inom LO för surrogatmödrar, eller föds barn redan av altruistiska androider?

Har de där maskhålen i rymden hittats, så att vi kan börja kolonisera universum? Skriver kan börja, för det lär ta ett tag.
Finns fortfarande Mellon?
Har Gina Dirawi och Greta Thunberg gått i pension? Vem nattar Måns Zelmerlöw?

Lite rallarsvingar här, medges, men det är fullständigt omöjligt att föreställa sig livet om 50 år. Nästan vad som helst kan numera hända inom ett halvsekel.

För sådär 500 år sen, på medeltiden, hade 50 år inte varit något alls att tala om. Enstaka folkliga uppror mot statliga pålagor, varpå blod flöt. Någon drottning som blev katolik och drog till Rom. Eller ännu ett krig av många mot Danmark eller Ryssland.
Sedan fortsatte allt som om ingenting hade hänt. Jämna plågor. 

Men i modern tid är 50 år som eoner av tid, en evighet nästan.
Om Mao Tse Tung (eller ja, Mao Zedong då, om det ska vara nödvändigt. Jag föredrar gammelstavningen) nu hade väckts till liv och fått se sitt gamla Kina idag – med skyskrapor, världsledande inom it-teknik, alla med blickarna ned i mobiler i stället för hans Lilla Röda och med ettbarnspolitiken puts väck – hade han bergsäkert hoppat i Gula Floden.

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist