Erkännandet av Palestina kräver magiskt tänkande
President Mahmud Abbas, snart 90, har manipulerat fram rätten att sitta på sin post tills han dör. Det är hans form av demokrati som erkänns.
Det brukar kallas magiskt tänkande, när man helt blundar för realiteter och uppfinner en egen verklighet baserad på fantasier. Det är ofta harmlöst och oskyldigt, men när det praktiseras av ledande stats- och regeringschefer kan det bli riktigt oroväckande.
Det är det vi ser exempel på nu. Storbritannien, Kanada, Australien och nyss Frankrike är de senaste av en lång rad länder som har skänkt diplomatiskt erkännande till Palestina. Vad är det som de erkänner?
Det var Osloavtalen från början av 1990-talet som lade fast villkoren och förutsättningarna för en permanent fred mellan Israel och palestinierna, som representerades av det som kom att kallas den palestinska myndigheten, PA. På Vita husets gräsmatta skakade premiärminister Yitzhak Rabin hand med Yassir Arafat under överinseende av en glädjestrålande Bill Clinton.
En palestinsk stat skulle bildas, och enligt avtalet skulle Gazaremsan och Västbanken betraktas som en politisk enhet. Därutöver styckades Västbanken upp i områdena A, B och C. Under en övergångsperiod skulle A styras helt av PA, medan B skulle styras gemensamt av Israel och PA, och C skulle vara helt under israelisk kontroll. På sikt skulle nästan allt bli en palestinsk stat.
Under den stipulerade övergångsperioden sprack den ena detaljen i avtalet efter den andra. I Gaza bodde drygt 8 000 israeliska bosättare, till största del jordbrukare. De utsattes för dödliga attacker från Hamas, vilket band upp stora israeliska militära resurser. En ny intifada, ett palestinskt uppror, bröt ut och 2005 lämnade Israel hela Gaza. Det var ett ensidigt israeliskt beslut. Strax därpå började Hamas raketer regna över Israel.
Tanken var att PA, alltså den palestinska myndigheten, skulle ta över. Ett val hölls, utländska observatörer bedömde att det var korrekt. Och Hamas vann. De fick flest röster både i Gaza och på Västbanken. Den palestinske presidenten Mahmud Abbas och hans regering vägrade godkänna Hamas seger. Strider bröt ut, minst 600 personer dödades. Den palestinska förbrödringen var som den tunnaste fernissa. Konflikten är till denna dag olöst.
Opinionsundersökningar från det palestinska Policy and Survey Research visar att endast en tredjedel av såväl israeler som palestinier förordar det som kallas en tvåstatslösning.
Den palestinske presidenten Mahmud Abbas fyller snart 90. Efter den genanta förlusten i valet 2005 har han vägrat utlysa något nytt. Han vet att han skulle förlora. I stället har han manipulerat fram rätten att få sitta på sin post tills den dag han dör. Ett förhållningssätt till makten och demokratin som han delar med diverse andra diktatorer.
Men det är alltså denne man och hans ”Palestina” som nu Emmanuel Macron i Frankrike, Keir Starmer i Storbritannien, Mark Carney i Kanada och Anthony Albanese i Australien sätter sitt hopp till.
Det är väl bara att önska lycka till.
