Ersättningsteologi har blivit kosher igen
Det som tidigare skedde i det tysta uttrycks nu öppet. Ersättningsteologin är tillbaka – iklädd solidaritetens språkdräkt.
Under århundraden har kyrkans syn på judendomen ofta formats av ersättningsteologin – idén att kristendomen har ersatt judendomen. Kyrkan sågs som det nya Israel, det nya förbundet, medan det judiska folket och deras förbund betraktades som ogiltigt. Det gamla förbundet var brutet, folket ersatt. Judendomen reducerades till en historisk kvarleva. Denna syn, enligt Svenska kyrkan själva, "utgjorde en grogrund för nazisternas ondskefulla handlingar".
För de flesta judar är det omöjligt att se ersättningsteologin som något annat än antijudisk. Den förminskar inte bara tron – den ifrågasätter själva existensberättigandet.
Efter andra världskriget, med Förintelsens katastrof som bakgrund, började denna teologi omprövas. Ett avgörande steg togs 1965, då Andra Vatikankonciliet antog Nostra aetate, där den katolska kyrkan tog avstånd från föreställningen att judarna var förkastade eller skyldiga till Jesu död. Det blev startskottet för en långsam men viktig förskjutning i den kristna synen på judendomen.
Svenska kyrkan tog fasta på detta under senare delen av 1900-talet. Arbetet kulminerade år 2001 i dokumentet Guds vägar, där kyrkan tydligt förkastade ersättningsteologin och bekräftade att Guds förbund med det judiska folket består. Ersättningsteologin var helt enkelt inte längre kosher. På den grunden har under de senaste decennierna en ofta meningsfull religionsdialog kunnat växa fram.
Men uppenbarligen har ersättningsteologin aldrig helt försvunnit. I kölvattnet av Hamas brutala terrorattack och det efterföljande kriget i Gaza har en rad uttalanden fört tankarna tillbaka till just den antijudiska teologi vi trodde oss ha lämnat.
Ofta framförs det under rubriken "Israelkritik". Visst – det ska vara möjligt att kritisera Israels regering som man kritiserar andra stater. Men det är skillnad på att ifrågasätta politiska beslut och att demonisera ett folks historia, tro och självförståelse. Just den gränsen suddas nu ut av alltför många – inte sällan av kristna företrädare.
Hos en ärkebiskopskandidat från en prominent svenskyrklig prästsläkt kan vi läsa att judendomen i Israel blivit brutaliserande och nekrofilisk. En välkänd teolog och professor i kyrkohistoria instämmer i att vi behöver "befrias från den sionistiska tolkningen av bibelordet". Men den så kallade sionistiska tolkningen är inget annat än den judiska traditionen – i århundraden centrerad kring hoppet om att få återvända till hemlandet Sion. Det är alltså detta vi förväntas befrias från – och därmed från den judiska rätten till självbestämmande.
I en kulturdebatt i DN beskrivs Torahns tradition som auktoritär och förlegad, medan andra röster talat om Israels agerande som "gammaltestamentlig vedergällning". Sådana uttalanden är inte annat än klassisk antijudisk polemik: den judiska traditionen i den hebreiska bibeln framställs som brutal, ondskefull, auktoritär – eller varför inte nekrofilisk – medan den kristna som förlåtande, god och barmhärtig.
I sin vilja att visa solidaritet med palestinier – särskilt kristna palestinier – tycks många kyrkliga företrädare helt ha glömt bort vad de en gång tog avstånd från. Det är ingen ny företeelse. Svenska kyrkliga företrädare har i decennier gett sitt stöd till de kyrkor i det heliga landet vars teologi ofta vilar på en djupt antijudisk ersättningsteologi. Men det som tidigare skedde i det tysta uttrycks nu alltmer öppet. Ersättningsteologin är tillbaka – högljudd, självsäker och iklädd solidaritetens språk.
Det är dags att Svenska kyrkans ledning tydligt tar avstånd från detta. Dags att ärkebiskopen säger ifrån. Om det ska finnas någon grund för religionsdialog framöver, om det ska gå att bygga en förtroendefull relation mellan judiska och kristna samfund i Sverige, kan ersättningsteologin inte tillåtas bli kosher. Den må ha bytt språkdräkt, men dess budskap är detsamma – och dess skadeverkningar lika allvarliga som förr.
Ersättningsteologin hör hemma i det mörka förflutna. Där bör den stanna.
Daniel Leviathan är doktorand i judaistik vid Lunds universitet. Han är f.d. styrelseledamot i Judiska ungdomsförbundet i Sverige och har tidigare varit engagerad i judisk-kristen dialog.
Under århundraden har kyrkans syn på judendomen ofta formats av ersättningsteologin – idén att kristendomen har ersatt judendomen. Kyrkan sågs som det nya Israel, det nya förbundet, medan det judiska folket och deras förbund betraktades som ogiltigt. Det gamla förbundet var brutet, folket ersatt. Judendomen reducerades till en historisk kvarleva. Denna syn, enligt Svenska kyrkan själva, ”utgjorde en grogrund för nazisternas ondskefulla handlingar”.
För de flesta judar är det omöjligt att se ersättningsteologin som något annat än antijudisk. Den förminskar inte bara tron – den ifrågasätter själva existensberättigandet.
Efter andra världskriget, med Förintelsens katastrof som bakgrund, började denna teologi omprövas. Ett avgörande steg togs 1965, då Andra Vatikankonciliet antog Nostra aetate, där den katolska kyrkan tog avstånd från föreställningen att judarna var förkastade eller skyldiga till Jesu död. Det blev startskottet för en långsam men viktig förskjutning i den kristna synen på judendomen.
Svenska kyrkan tog fasta på detta under senare delen av 1900-talet. Arbetet kulminerade år 2001 i dokumentet Guds vägar, där kyrkan tydligt förkastade ersättningsteologin och bekräftade att Guds förbund med det judiska folket består. Ersättningsteologin var helt enkelt inte längre kosher. På den grunden har under de senaste decennierna en ofta meningsfull religionsdialog kunnat växa fram.
Men uppenbarligen har ersättningsteologin aldrig helt försvunnit. I kölvattnet av Hamas brutala terrorattack och det efterföljande kriget i Gaza har en rad uttalanden fört tankarna tillbaka till just den antijudiska teologi vi trodde oss ha lämnat.
Ofta framförs det under rubriken ”Israelkritik”. Visst – det ska vara möjligt att kritisera Israels regering som man kritiserar andra stater. Men det är skillnad på att ifrågasätta politiska beslut och att demonisera ett folks historia, tro och självförståelse. Just den gränsen suddas nu ut av alltför många – inte sällan av kristna företrädare.
Hos en ärkebiskopskandidat från en prominent svenskyrklig prästsläkt kan vi läsa att judendomen i Israel blivit brutaliserande och nekrofilisk. En välkänd teolog och professor i kyrkohistoria instämmer i att vi behöver ”befrias från den sionistiska tolkningen av bibelordet”. Men den så kallade sionistiska tolkningen är inget annat än den judiska traditionen – i århundraden centrerad kring hoppet om att få återvända till hemlandet Sion. Det är alltså detta vi förväntas befrias från – och därmed från den judiska rätten till självbestämmande.
I en kulturdebatt i DN beskrivs Torahns tradition som auktoritär och förlegad, medan andra röster talat om Israels agerande som ”gammaltestamentlig vedergällning”. Sådana uttalanden är inte annat än klassisk antijudisk polemik: den judiska traditionen i den hebreiska bibeln framställs som brutal, ondskefull, auktoritär – eller varför inte nekrofilisk – medan den kristna som förlåtande, god och barmhärtig.
I sin vilja att visa solidaritet med palestinier – särskilt kristna palestinier – tycks många kyrkliga företrädare helt ha glömt bort vad de en gång tog avstånd från. Det är ingen ny företeelse. Svenska kyrkliga företrädare har i decennier gett sitt stöd till de kyrkor i det heliga landet vars teologi ofta vilar på en djupt antijudisk ersättningsteologi. Men det som tidigare skedde i det tysta uttrycks nu alltmer öppet. Ersättningsteologin är tillbaka – högljudd, självsäker och iklädd solidaritetens språk.
Det är dags att Svenska kyrkans ledning tydligt tar avstånd från detta. Dags att ärkebiskopen säger ifrån. Om det ska finnas någon grund för religionsdialog framöver, om det ska gå att bygga en förtroendefull relation mellan judiska och kristna samfund i Sverige, kan ersättningsteologin inte tillåtas bli kosher. Den må ha bytt språkdräkt, men dess budskap är detsamma – och dess skadeverkningar lika allvarliga som förr.
Ersättningsteologin hör hemma i det mörka förflutna. Där bör den stanna.
Daniel Leviathan är doktorand i judaistik vid Lunds universitet. Han är f.d. styrelseledamot i Judiska ungdomsförbundet i Sverige och har tidigare varit engagerad i judisk-kristen dialog.
