Ett metodologiskt haveri om Muslimska brödraskapet

Marco Nilsson, professor i globala studier med inriktning internationella relationer vid Jönköpings universitet, presenterade i måndags sin rapport Utvecklingen av Muslimska brödraskapet i Sverige – Interna konflikter och anpassning.

Nilsson har intervjuat åtta avhoppare om organisationen, och många av dessa intervjupersoner betonade att Brödraskapet inte hade som mål att islamisera svenskarna eller att omvandla Sverige till en islamisk stat.

I min analys av Nilssons rapport fastslår jag att den metodologiskt inte har något av värde i relation till sina slutsatser. Den begår samhällsvetenskapens dödssynd: att försöka diagnostisera hälsan, avsikterna och framtiden hos en hemlighetsfull, transnationell totalitär rörelse baserat på subjektiva, overifierade känslor från åtta självvalda ”avhoppare”.

Metodiken är inte bara svag; den är en ”före-analytisk kognitiv handling” skräddarsydd för att bekräfta en benign vision, snarare än att testa en farlig verklighet.

Här är min genomgång av varför metodiken underminerar varje slutsats:

Jag identifierar först det jag kallar för ”N=8-katastrofen”. I ett land med 10 miljoner invånare är ett urval på åtta personer statistiskt irrelevant, icke data. Nilsson tittar genom ett ”sugrör” på åtta misslyckanden och antar att resten av maskineriet hos Ikhwan, det Muslimska brödraskapet, inte existerar. Han saknar medlemslistor och finansiella revisioner; han har helt enkelt hittat åtta personer som bekräftar hans bias. Slutsatsen att organisationen är ”döende” är därmed ogrundad.

Genom att enbart intervjua ”avhoppare” analyserar Nilsson ormens ömsade skinn, inte ormen själv. De dedikerade aktiva ideologerna, de som ser Sverige som fiendeland och driver usra-cellerna med järndisciplin och i hög grad i lönndom, har inte talat inte med honom. Detta är inverterad överlevnadsbias. Nilsson blundar helt för de drivande aktivister som utgör kärnan i den kvarvarande organisationen.

Nilsson accepterar okritiskt när intervjupersoner liknar sina radikala celler vid ”bibelgrupper” eller ”scouter”. Detta ignorerar strategisk mimikry.

Nilsson stannar på Judea Pearls första kausalitetsnivå (observation) – ”De säger att de är scouter” – och misslyckas totalt med att ställa den kontrafaktiska frågan (nivå tre): ”Om de ville infiltrera Sverige, skulle de erkänna det?” Genom att behandla kamouflaget som organismen validerar han sitt självbedrägeri.

Nilsson drar slutsatsen att Muslimska brödraskapet värdesätter den sekulära staten. Här blandar han strategisk nytta med delade värderingar. Organisationen värdesätter det sekulära alternativet enbart för att det ger dem skydd (Survivalist OPSEC) och rättigheter som en statskyrka inte skulle ge (enlighet avhopparna). De är free riders som utnyttjar systemet. Detta bekräftar inte deras grundläggande demokratiska värderingar.

Det råder en farlig asymmetri i rapporten. Nilsson väger en anonym avhoppares åsikt tyngre än franska inrikesministeriets säkerhetsbedömningar (2025) om ikhwan i landet, som han avfärdar som “propaganda”. Detta är en surrogat beslutsprocess eftersom han låter de anklagade agera jury.

Nilssons metodik är en cirkulär mekanism för självbedrägeri: Välj ut dem som har lämnat brödraskapet, fråga om gruppen har misslyckas (de svarar ja), och publicera en rapport om att det stora säkerhetshotet är dött.

Detta är inte forskning. Det är samtyckets ingenjörskonst: ett pseudovetenskapligt alibi för att den svenska staten ska förbli passiv inför ett potentiellt hot mot den demokrati som bygger på öppenhet, och som hans intervjupersoner och deras organisation ser som en ideologisk fiende.

Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr i Erbil, Irak