Falska mello-fans i Basel förstör tävlingen
De struntar i musiken och utnyttjar folkmassorna för politiska syften.
Toppbild: AP
Eurovision Song Contest marknadsförs som en opolitisk musiktävling under parollen "United by Music". Men det är en sanning med modifikation. I själva verket har tävlingen alltid burit på en politisk laddning – både i fråga om vilka som får delta och hur länder röstar.
Från general Francos Spanien, som under 1960-talet använde Eurovision för att legitimera sin diktatur, till Ukrainas vinnarlåt 2016 om Stalins deportation av Krimtatarer – och Rysslands uteslutning efter invasionen av Ukraina – har tävlingen speglat Europas politiska realiteter.
Även röstningsmönstren bekräftar det: Turkiet och Grekland har under konfliktperioder undvikit att ge varandra poäng, medan Grekland och Cypern nästan alltid utbyter tolvpoängare. De nordiska länderna röstar ofta på varandra – liksom de baltiska och östeuropeiska.
Men det är skillnad på denna organiskt framvuxna symbolik – och det vi nu ser i Basel, liksom i Malmö förra året: en organiserad kampanj från Palestinaaktivister. De saknar genuint intresse för tävlingen, men försöker kapa den för hatisk agitation mot Israel.
I Malmö lamslog massiva Palestinademonstrationer staden. Den israeliska artisten Eden Golan hölls isolerad på sitt hotellrum, och det krävdes tolv polisbilar, sex motorcyklar och en polishelikopter för att eskortera henne till arenan. Samtidigt tilläts Eric Saade politisera den första semifinalen genom att bära en palestinasjal – trots att Eurovision är en tävling mellan public service-bolag, inte mellan regeringar eller arméer.
Nu upprepas ett liknande mönster i Basel. Aktivister skanderar ”Genocidevision” och förvandlar evenemanget till ett ideologiskt slagfält. Protesterna riktas inte bara mot Israels regering – utan mot landets delegation och artisten Yuval Raphael, som mirakulöst överlevde Hamas massaker den 7 oktober, men nu skuldbeläggs för sin nationalitet.
Kritik mot Israels politik har självklart sin plats – i FN, i riksdagen, på gatorna. Men när Eurovision görs till en domstol för Mellanösternkonflikten, offras en av de få scener där människor fortfarande kan mötas över gränser.
Musiken har burit Europa genom krig, murar och ideologisk splittring. Låt den inte bli ännu ett slagfält för världens konflikter. I finalen den 17 maj röstar jag på Yuval Raphael – för hennes mod att stå på scen när andra hatar och vill skrämma henne till tystnad.
Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare gästforskare vid Harvard, Stanford och Columbia University.
Eurovision Song Contest marknadsförs som en opolitisk musiktävling under parollen ”United by Music”. Men det är en sanning med modifikation. I själva verket har tävlingen alltid burit på en politisk laddning – både i fråga om vilka som får delta och hur länder röstar.
Från general Francos Spanien, som under 1960-talet använde Eurovision för att legitimera sin diktatur, till Ukrainas vinnarlåt 2016 om Stalins deportation av Krimtatarer – och Rysslands uteslutning efter invasionen av Ukraina – har tävlingen speglat Europas politiska realiteter.
Även röstningsmönstren bekräftar det: Turkiet och Grekland har under konfliktperioder undvikit att ge varandra poäng, medan Grekland och Cypern nästan alltid utbyter tolvpoängare. De nordiska länderna röstar ofta på varandra – liksom de baltiska och östeuropeiska.
Men det är skillnad på denna organiskt framvuxna symbolik – och det vi nu ser i Basel, liksom i Malmö förra året: en organiserad kampanj från Palestinaaktivister. De saknar genuint intresse för tävlingen, men försöker kapa den för hatisk agitation mot Israel.
I Malmö lamslog massiva Palestinademonstrationer staden. Den israeliska artisten Eden Golan hölls isolerad på sitt hotellrum, och det krävdes tolv polisbilar, sex motorcyklar och en polishelikopter för att eskortera henne till arenan. Samtidigt tilläts Eric Saade politisera den första semifinalen genom att bära en palestinasjal – trots att Eurovision är en tävling mellan public service-bolag, inte mellan regeringar eller arméer.
Nu upprepas ett liknande mönster i Basel. Aktivister skanderar ”Genocidevision” och förvandlar evenemanget till ett ideologiskt slagfält. Protesterna riktas inte bara mot Israels regering – utan mot landets delegation och artisten Yuval Raphael, som mirakulöst överlevde Hamas massaker den 7 oktober, men nu skuldbeläggs för sin nationalitet.
Kritik mot Israels politik har självklart sin plats – i FN, i riksdagen, på gatorna. Men när Eurovision görs till en domstol för Mellanösternkonflikten, offras en av de få scener där människor fortfarande kan mötas över gränser.
Musiken har burit Europa genom krig, murar och ideologisk splittring. Låt den inte bli ännu ett slagfält för världens konflikter. I finalen den 17 maj röstar jag på Yuval Raphael – för hennes mod att stå på scen när andra hatar och vill skrämma henne till tystnad.
Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare gästforskare vid Harvard, Stanford och Columbia University.