Fängelse på obestämd tid hör bäst hemma i gamla Sovjet

Det våras för interneringsstraffet. I den högkonjunktur som råder på kriminalpolitikens område har nu regeringen skruvat upp temperaturen ytterligare några grader.

Fram till 1981 fanns en tidsobestämd påföljd i brottsbalken, benämnd internering. Den dömde låstes in på anstalt utan att det i domen fanns en längsta tid angiven, men väl en minsta, ett till tolv år. Om frigivning fattades beslut av en särskild interneringsnämnd. Straffet var avsett för notoriska återfallsförbrytare, där risken för återfall var styrande för nämndens beslut om frigivning.

Påföljden avskaffades 1980, huvudsakligen med hänvisning till rättssäkerhetsskäl: Straffet stred mot den grundläggande principen, att straff skall avse begången gärning och inte framtida risk. Samtidigt avskaffades av samma skäl en annan tidsobestämd påföljd, ungdomsfängelse, avsett för ungdomar och med riskbedömning gjord av en särskild ungdomsfängelsenämnd.

Regeringen har nu, bland annat mot bakgrund av en del uppmärksammade fall, där frisläppta dömda återfallit i grova brott, dammat av interneringsstraffet och presenterat det i ny kostym: säkerhetsförvaring med ett eget kapitel i brottsbalken och en särskild verkställighetslag.

Huvudskälet för den nya påföljden anges vara allmänhetens behov av trygghet. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring ska det krävas att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att tillgodose behovet av samhällsskydd.

Påföljden ska inte få bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I domen skall anges såväl en minsta tid som en ramtid för frihetsberövandet. Beslut om utslussning och ändrad ramtid prövas av domstol.

Motsvarande påföljd finns i våra nordiska grannländer. Och straffet torde vara förenligt med Europakonventionen.

För egen del är jag dock inte övertygad, vilket naturligtvis inte har någon som helst betydelse. Mina skäl emot ett återinförande av ett tidsobestämt straff uttrycktes bäst av Advokatsamfundet, Göta hovrätt och Svea hovrätt under remissbehandlingen av det utredningsförslag som ligger till grund för den lagrådsremiss, om vilken regeringen just beslutat: De framhöll framför allt, att den föreslagna påföljden inte är förenlig med de grundläggande principer om ekvivalens och proportionalitet som finns inom den svenska straffrätten och att de skäl som angetts för att ändå införa påföljden inte är övertygande.

Men det stundar ju ett val och mer rått kriminalpolitiskt kött behövs. Och det får nog anses ofint att påminna om att inlåsning på obestämd tid efter riskbedömning var en specialitet i gamla USSR – med eller utan psykiatrisk diagnos.

Krister Thelin är tidigare hovrättsdomare och statssekreterare under regeringen Bildt.