Finlands minor kan bli ett dilemma för Sverige
Finland sätter sitt eget lands säkerhet främst och säger upp Ottawakonventionen. Det kan bli en tankeställare för svenskarna.
Finlands president Alexander Stubb meddelade den 4 juli att han fattat beslut om att säga upp Ottawakonventionen som förbjuder infanteriminor:
”De viktigaste målen för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är att trygga Finlands självständighet och territoriella integritet, att förhindra att Finland hamnar i en militär konflikt och att garantera finländarnas säkerhet och välfärd.”
Riksdagen godkände beslutet med bred majoritet.
Beslutet motiveras med det finska försvarets behov och en förändrad omvärld – trots att Finland inte ser något omedelbart militärt hot. Detta ställer Sverige inför viktiga frågor kring synen på försvar, internationella konventioner och nationell suveränitet.
Finlands konsekventa linje att alltid sätta det egna landets och folkets säkerhet och frihet främst, även om det är kontroversiellt eller strider mot vissa konventioner, har historiskt präglat finsk utrikes- och säkerhetspolitik. Exemplet med stängningen av gränsen mot Ryssland för asylsökande är ett tydligt tecken på denna princip.
I Sverige har reaktionerna på Finlands beslut varit delade. Sverige har historiskt sett varit en stark förespråkare för nedrustning och internationella avtal, inklusive Ottawakonventionen som Sverige har ratificerat och följer strikt. Frånträdande av en sådan konvention kan därför av vissa ses som ett steg i fel riktning, något som potentiellt undergräver det internationella samarbetet kring vapenkontroll.
Samtidigt finns det en växande förståelse för nationers rätt att stärka sin försvarsförmåga på de sätt som anses nödvändiga, särskilt i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget i närområdet. Det är inte otänkbart att man inom försvarskretsar i Sverige och bland dem som prioriterar en robust nationell försvarsförmåga, kan se på Finlands beslut med en viss pragmatism och kanske till och med som en logisk konsekvens av den finska försvarsdoktrinen. Det handlar om en balansgång mellan att upprätthålla internationella normer och att garantera den egna nationens säkerhet.
I Sverige finns en tradition av att värna internationell rätt och multilaterala samarbeten. Men under det senaste decenniet har en markant förändring i synen på nationell säkerhet och försvar skett. Det finns en växande insikt om att Sverige, likt Finland, måste vara berett att fatta svåra beslut för att skydda sina intressen. Även om Sverige inte har en lika tydlig historik av "finsk pragmatism", kan man se tendenser till att nationella säkerhetsintressen i allt högre grad prioriteras.
Det finska agerandet kan fungera som en tankeställare för Sverige: Hur långt är man beredd att gå för att säkra det egna landets försvar och suveränitet i en allt mer oförutsägbar värld? Frågan är inte om, utan hur, Sveriges försvars- och säkerhetspolitik kommer att fortsätta anpassas till de nya realiteterna, och om det i framtiden kan innebära att också Sverige behöver ompröva vissa internationella åtaganden i ljuset av nationella säkerhetsbehov.
Finlands president Alexander Stubb meddelade den 4 juli att han fattat beslut om att säga upp Ottawakonventionen som förbjuder infanteriminor:
”De viktigaste målen för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är att trygga Finlands självständighet och territoriella integritet, att förhindra att Finland hamnar i en militär konflikt och att garantera finländarnas säkerhet och välfärd.”
Riksdagen godkände beslutet med bred majoritet.
Beslutet motiveras med det finska försvarets behov och en förändrad omvärld – trots att Finland inte ser något omedelbart militärt hot. Detta ställer Sverige inför viktiga frågor kring synen på försvar, internationella konventioner och nationell suveränitet.
Finlands konsekventa linje att alltid sätta det egna landets och folkets säkerhet och frihet främst, även om det är kontroversiellt eller strider mot vissa konventioner, har historiskt präglat finsk utrikes- och säkerhetspolitik. Exemplet med stängningen av gränsen mot Ryssland för asylsökande är ett tydligt tecken på denna princip.
I Sverige har reaktionerna på Finlands beslut varit delade. Sverige har historiskt sett varit en stark förespråkare för nedrustning och internationella avtal, inklusive Ottawakonventionen som Sverige har ratificerat och följer strikt. Frånträdande av en sådan konvention kan därför av vissa ses som ett steg i fel riktning, något som potentiellt undergräver det internationella samarbetet kring vapenkontroll.
Samtidigt finns det en växande förståelse för nationers rätt att stärka sin försvarsförmåga på de sätt som anses nödvändiga, särskilt i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget i närområdet. Det är inte otänkbart att man inom försvarskretsar i Sverige och bland dem som prioriterar en robust nationell försvarsförmåga, kan se på Finlands beslut med en viss pragmatism och kanske till och med som en logisk konsekvens av den finska försvarsdoktrinen. Det handlar om en balansgång mellan att upprätthålla internationella normer och att garantera den egna nationens säkerhet.
I Sverige finns en tradition av att värna internationell rätt och multilaterala samarbeten. Men under det senaste decenniet har en markant förändring i synen på nationell säkerhet och försvar skett. Det finns en växande insikt om att Sverige, likt Finland, måste vara berett att fatta svåra beslut för att skydda sina intressen. Även om Sverige inte har en lika tydlig historik av ”finsk pragmatism”, kan man se tendenser till att nationella säkerhetsintressen i allt högre grad prioriteras.
Det finska agerandet kan fungera som en tankeställare för Sverige: Hur långt är man beredd att gå för att säkra det egna landets försvar och suveränitet i en allt mer oförutsägbar värld? Frågan är inte om, utan hur, Sveriges försvars- och säkerhetspolitik kommer att fortsätta anpassas till de nya realiteterna, och om det i framtiden kan innebära att också Sverige behöver ompröva vissa internationella åtaganden i ljuset av nationella säkerhetsbehov.
