Flamman – en påminnelse
Flammans Leonidas Aretakis påpekade att Bohlin hade sig själv att skylla, då han uppmärksammade demonstranterna genom att titta på dem.
Flammans Leonidas Aretakis påpekade att Bohlin hade sig själv att skylla, då han uppmärksammade demonstranterna genom att titta på dem.
I SVT:s Aktuellt den 9 september debatterade Svenska Dagbladets Peter Wennblad med Flammans Leonidas Aretakis det som hände statsrådet Carl-Oskar Bohlin. Bohlin förföljdes på väg hem av skränande palestinaaktivister i Gamla stan. Ni kan historien.
Aretakis höll med Wennblad om att det som Bohlin råkat ut för var oacceptabelt, men – ständigt detta men – påpekade samtidigt att Bohlin delvis hade sig själv att skylla, då han tidigare samma dag hade uppmärksammat demonstranterna på Mynttorget vid Riksdagshuset genom att titta på dem. Och Aretakis framhöll Gaza-kriget som ett godtagbart skäl för demonstranterna att vara upprörda på regeringen.
Man kan diskutera detta fram och tillbaka, men Flamman som Leonidas Aretakis är chefredaktör för, är faktiskt inte vilken tidning som helst. Och det kan finnas skäl att påminna om dess historia.
Tidningen var den ideologiska basen för dem som 1977 bröt sig ur Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som för dem var alltför kritiskt till Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP). Utbrytarna bildade Arbetarepartiet Kommunisterna och behöll de två v-riksdagsplatser som Alf Löwenborg från Norrbotten (och Flammans dåvarande chefredaktör) samt Rolf Hagel från Göteborg satt på mandattiden ut.
Tidningen förblev de Moskvatrogna kommunisternas husorgan, ända tills Sovjetunionen imploderade, och till och med ett tag därefter. I samma veva hade Vänsterpartiet förlorat både sitt K som i kommunist och sin egen tidning Ny Dag, och Flamman tog ett litet myrsteg mot den svenska politikens mitt och blev åter vänsterpartiets pressröst, om än oberoende på etiketten.
Sovjetunionen och dess parti har sen länge seglat bort och förbi de dimmiga händelsehorisonten, även om den tiden fortfarande svider i skinnet och minnet på vanliga ryssar. De flesta svenskar som i dag är upp till medelålders har dock inga egna minnen av – om ens kännedom om – detta förflutna.
Namn som Josef Stalin och Leonid Brezjnev – eller Leo Trotskij för den delen, som slutade sina dagar i Mexiko med en ishacka i huvudet – betyder ingenting för dem. Och den kommunistiska Internationalen är blott en sång som sjungs hand i hand eller med rosaromantiskt knutna nävar i luften.
Men Flamman seglar vidare under sitt stolta banér med Leonidas Aretakis vid rodret. Och dess chefredaktör tas i dag på fullt allvar i medierna och är en lika välkommen gäst i SVT:s Aktuellt som frekvent deltagare i diverse tyckarpaneler.
Det säger något om vår tid.
Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist.
I SVT:s Aktuellt den 9 september debatterade Svenska Dagbladets Peter Wennblad med Flammans Leonidas Aretakis det som hände statsrådet Carl-Oskar Bohlin. Bohlin förföljdes på väg hem av skränande palestinaaktivister i Gamla stan. Ni kan historien.
Aretakis höll med Wennblad om att det som Bohlin råkat ut för var oacceptabelt, men – ständigt detta men – påpekade samtidigt att Bohlin delvis hade sig själv att skylla, då han tidigare samma dag hade uppmärksammat demonstranterna på Mynttorget vid Riksdagshuset genom att titta på dem. Och Aretakis framhöll Gaza-kriget som ett godtagbart skäl för demonstranterna att vara upprörda på regeringen.
Man kan diskutera detta fram och tillbaka, men Flamman som Leonidas Aretakis är chefredaktör för, är faktiskt inte vilken tidning som helst. Och det kan finnas skäl att påminna om dess historia.
Tidningen var den ideologiska basen för dem som 1977 bröt sig ur Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som för dem var alltför kritiskt till Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP). Utbrytarna bildade Arbetarepartiet Kommunisterna och behöll de två v-riksdagsplatser som Alf Löwenborg från Norrbotten (och Flammans dåvarande chefredaktör) samt Rolf Hagel från Göteborg satt på mandattiden ut.
Tidningen förblev de Moskvatrogna kommunisternas husorgan, ända tills Sovjetunionen imploderade, och till och med ett tag därefter. I samma veva hade Vänsterpartiet förlorat både sitt K som i kommunist och sin egen tidning Ny Dag, och Flamman tog ett litet myrsteg mot den svenska politikens mitt och blev åter vänsterpartiets pressröst, om än oberoende på etiketten.
Sovjetunionen och dess parti har sen länge seglat bort och förbi de dimmiga händelsehorisonten, även om den tiden fortfarande svider i skinnet och minnet på vanliga ryssar. De flesta svenskar som i dag är upp till medelålders har dock inga egna minnen av – om ens kännedom om – detta förflutna.
Namn som Josef Stalin och Leonid Brezjnev – eller Leo Trotskij för den delen, som slutade sina dagar i Mexiko med en ishacka i huvudet – betyder ingenting för dem. Och den kommunistiska Internationalen är blott en sång som sjungs hand i hand eller med rosaromantiskt knutna nävar i luften.
Men Flamman seglar vidare under sitt stolta banér med Leonidas Aretakis vid rodret. Och dess chefredaktör tas i dag på fullt allvar i medierna och är en lika välkommen gäst i SVT:s Aktuellt som frekvent deltagare i diverse tyckarpaneler.
Det säger något om vår tid.
Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist.