Fler än Ernstberger borde skaka galler
Många fler borde ha straffats kännbart för Allra-härvan. Att vara godtrogen är inte olagligt men oförlåtligt om man förvaltar andras pengar.
I somras släpptes den tidigare finansmannen Alexander Ernstberger ur fängelset. Han grundade 2008 Svensk Fondservice som skulle hjälpa vanliga människor med pensionsplaceringar. Det bytte senare namn till Allra och när det var som mest framgångsrikt prisades Ernstberger som årets entreprenör.
Men det var ett luftslott, och 2021 dömdes han tillsammans med ett antal andra för mutbrott och trolöshet mot huvudman. Jämfört med andra finansiella bedragare levde Ernstberger dessutom en livsstil som gjorde att han fick ögonen på sig. Vid 30 års ålder ägde han en egen helikopter och hade köpt Sveriges dyraste villa. Det är inte mer än rätt och riktigt att han fick ett relativt långt fängelsestraff, blev skadeståndsskyldig och belagd med näringsförbud.
Allra bestod av ett gäng lurendrejare – det finns inget annat ord för det – som lyckades dupera en stor del av det svenska näringslivet. Samtidigt bör betonas att dessa lät sig luras och det är nog så allvarligt när det handlar om att förvalta andras pengar. Likt Ebba Lindsö, vilken haft en lång karriär som kröntes med ordförandeposten i branschorganisationen Svenskt Näringsliv. Att hon hoppade på det Ernstbergerska luftslottet övergår mitt förstånd.
Även tidigare blev justitieminister Thomas Bodström förälskad i idén om Allra, eller i vart fall det höga arvodet. Till detta ska läggas Anton Abelé, som gick från att vara en rekordung riksdagsledamot till att bli Allras kommunikationschef. Frågan har ännu inte utretts om vad dessa visste. När alla sjöng med änglarna fanns det också kritiker som finansanalytikern Patrick Siegbahn, som initialt fick betala ett högt pris då han påpekade det ingen ville höra: Ernstberger var inte pojken med guldbyxorna utan en bedragare.
De som dock borde ta störst ansvar i Allra-härvan är institutionerna. Framför allt: varför blev AP-fonderna inte konfronterade? Varför avslog Stockholms tingsrätt Pensionsmyndighetens krav om skadestånd. Om man förvaltar miljarder av pensionssparares pengar borde man väl ändå hållas ansvarig? Men här slapp alla undan. Detta är frågan som måste besvaras.
Kanske handlar svaret om att få människor i Sverige vill bråka med stora institutioner. Man vill inte skapa dålig stämning, då alla känner alla. För en person som i 50 år varit aktiv inom det svenska näringslivet och ibland agerat bråkstake framgår detta med all tydlighet. Det är lättare att döma en individ som Alexander Ernstberger, som begått solklara ekobrott, än att i grunden reformera tungrodda och anrika institutioner.
Dessutom är det ofta så att de som är ledare inom sådana institutioner som AP-fonderna helst av allt inte vill ha kritik. Man sitter också gärna på dubbla stolar, som Susanne Sundvall på PWC. I rollen som revisor anlitades hon både av flera bolag i Allra-sfären och AP-fonderna.
De som innehar ledarpositioner i skärningspunkten mellan politik och näringsliv måste kunna ställas till svars. Annars skapar vi en klyfta mellan juridiken och ”det allmänna rättsmedvetandet”. Medborgare måste ha förtroende för våra lagar och regler. Men om förtroendet inte finns upprätthålls inte heller dessa lagar och regler. Konsekvenserna kan bli ödesdigra för oss som tror på att marknadsekonomin är en av garanterna för ett demokratiskt samhälle.
Kort sagt är det betydligt fler människor som borde ha straffats för Allra-härvan och det straffet skulle ha varit kännbart. Det är inte olagligt att vara godtrogen men det är oförlåtligt när man förvaltar andras pengar.
I somras släpptes den tidigare finansmannen Alexander Ernstberger ur fängelset. Han grundade 2008 Svensk Fondservice som skulle hjälpa vanliga människor med pensionsplaceringar. Det bytte senare namn till Allra och när det var som mest framgångsrikt prisades Ernstberger som årets entreprenör.
Men det var ett luftslott, och 2021 dömdes han tillsammans med ett antal andra för mutbrott och trolöshet mot huvudman. Jämfört med andra finansiella bedragare levde Ernstberger dessutom en livsstil som gjorde att han fick ögonen på sig. Vid 30 års ålder ägde han en egen helikopter och hade köpt Sveriges dyraste villa. Det är inte mer än rätt och riktigt att han fick ett relativt långt fängelsestraff, blev skadeståndsskyldig och belagd med näringsförbud.
Allra bestod av ett gäng lurendrejare – det finns inget annat ord för det – som lyckades dupera en stor del av det svenska näringslivet. Samtidigt bör betonas att dessa lät sig luras och det är nog så allvarligt när det handlar om att förvalta andras pengar. Likt Ebba Lindsö, vilken haft en lång karriär som kröntes med ordförandeposten i branschorganisationen Svenskt Näringsliv. Att hon hoppade på det Ernstbergerska luftslottet övergår mitt förstånd.
Även tidigare blev justitieminister Thomas Bodström förälskad i idén om Allra, eller i vart fall det höga arvodet. Till detta ska läggas Anton Abelé, som gick från att vara en rekordung riksdagsledamot till att bli Allras kommunikationschef. Frågan har ännu inte utretts om vad dessa visste. När alla sjöng med änglarna fanns det också kritiker som finansanalytikern Patrick Siegbahn, som initialt fick betala ett högt pris då han påpekade det ingen ville höra: Ernstberger var inte pojken med guldbyxorna utan en bedragare.
De som dock borde ta störst ansvar i Allra-härvan är institutionerna. Framför allt: varför blev AP-fonderna inte konfronterade? Varför avslog Stockholms tingsrätt Pensionsmyndighetens krav om skadestånd. Om man förvaltar miljarder av pensionssparares pengar borde man väl ändå hållas ansvarig? Men här slapp alla undan. Detta är frågan som måste besvaras.
Kanske handlar svaret om att få människor i Sverige vill bråka med stora institutioner. Man vill inte skapa dålig stämning, då alla känner alla. För en person som i 50 år varit aktiv inom det svenska näringslivet och ibland agerat bråkstake framgår detta med all tydlighet. Det är lättare att döma en individ som Alexander Ernstberger, som begått solklara ekobrott, än att i grunden reformera tungrodda och anrika institutioner.
Dessutom är det ofta så att de som är ledare inom sådana institutioner som AP-fonderna helst av allt inte vill ha kritik. Man sitter också gärna på dubbla stolar, som Susanne Sundvall på PWC. I rollen som revisor anlitades hon både av flera bolag i Allra-sfären och AP-fonderna.
De som innehar ledarpositioner i skärningspunkten mellan politik och näringsliv måste kunna ställas till svars. Annars skapar vi en klyfta mellan juridiken och ”det allmänna rättsmedvetandet”. Medborgare måste ha förtroende för våra lagar och regler. Men om förtroendet inte finns upprätthålls inte heller dessa lagar och regler. Konsekvenserna kan bli ödesdigra för oss som tror på att marknadsekonomin är en av garanterna för ett demokratiskt samhälle.
Kort sagt är det betydligt fler människor som borde ha straffats för Allra-härvan och det straffet skulle ha varit kännbart. Det är inte olagligt att vara godtrogen men det är oförlåtligt när man förvaltar andras pengar.
