Fördärvad av fri kattmat? 

Shakespeare var först, men danska 1700-talskomedin Jeppe på Berget är också en klassiker: ett fyllo somnar på en gödselstack och vaknar upp i baronens säng, behandlas som herrskap och är snart fulländat arrogant. Eller filmen Ombytta roller från 1983 där fattig hemlös byter tillvaro med direktör. 

Något liknande utspelar sig på 10 Downing Street i London med en katt i huvudrollen. Fast för Larry har drömtillvaron blivit evig. Denna äkta gatukorsning från ett katthem har noll intresse av att lämna sin glamourösa post som chief mouser (råttjägarchef) i premiärministerns kansli och bostad. I veckan var det 15 år sedan han fick jobbet. Larry har slagit Margaret Thatchers moderna rekord (11 år och 209 dagar) som invånare på adressen och är inne på sin sjätte premiärminister. 

Det är en säregen katt. Larry är ständigt uppvaktad av pressfotografer men oftast helt ointresserad och vänder gärna stjärten till när det kommer utländska besök. Donald Trump, Zelenskyj, Joe Biden, Obama, alla har träffat Larry. Ibland får de klappa honom. Han sitter gärna själv på röda mattan.

Det var David Cameron (premiärminister 2010-2016) som rekryterade Larry när råttor hade siktats i kvarteret. Larry var den första att bära titeln chief mouser officiellt, men traditionen för brittiska makthavare att hålla katt inleddes redan på 1600-talet. 

Hur många råttor Larry fångar är oklart, han bommar ofta duvorna enligt klippen på youtube. Med sin likgiltiga stil, måttliga kelighet och tydliga behov att sätta andra på plats – till exempel premiärminister Rishi Sunaks hund – är han en sorts kattversion av Jeppe på Berget. Inte har han blivit bättre av sin guldkantade tillvaro, bara anspråksfull och lat. Om han kunde gå på pub skulle han göra det, och ge dåligt med dricks.

Givetvis hatar Larry opposition och har setts ryka ihop med grannkatten på Utrikesdepartementet, Palmerston. Även Palmerston var hittekatt, döpt efter den brittiske premiär- och utrikesministern Lord Palmerston (1784-1865). Det är inte troligt att Larry skickade någon krans till Palmerstons begravning förra veckan. Palmerston – katten alltså – dog på Bermuda dit han fått flytta tillsammans med den brittiske guvernören på ön. 

Med uppkomlingar kan det gå hur som helst, de bevisar ändå alltid en tes. Om Larry hade börjat gå på bakbenen och dricka te hade han bekräftat det moderna samhällets mest omhuldade föreställning – att miljön betyder (nästan) allt, arvet inget. Charles Dickens hade sagt något vackrare, mer humanistiskt, om själslig adel i trasiga kläder.

Men the chief mouser på Downing Street säger också något om incitament. Synd att Margaret Thatcher aldrig fick träffa Larry. Hon hade spänt ögonen i honom och sagt ”du har det inte i dig, gamle gosse” och slutat mata honom tills han började rada upp råttor.

Så gör inte brittiska konservativa längre, i alla fall inte de fem tories som bott ihop med Larry.

De vet väl att det inte är någon idé. Margaret Thatcher fick lära sig läxan den hårda vägen. Katter är som britter. Det går inte att valla dem.

Cecilia Garme