Förlåtelse som politisk revolt

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. 

Orden, som enligt evangelierna var de sista Jesus uttalade på korset, ekade oväntat genom vår samtid när Erika Kirk under sin makes minnesceremoni förklarade att hon förlåtit hans mördare, för att han inte visste bättre. 

Hennes ord gick rakt emot tidens anda. I en offentlighet där kraven på hämnd, hårdare straff och oförsonlighet blivit normen, lät hennes budskap nästan främmande. Förlåtelsen, som en gång var en central moralisk och religiös idé, framstår idag nästan som ett uppror mot samtiden. Men kanske är det just därför som den är så viktig.

Hannah Arendt, judisk-tysk filosof och politisk teoretiker, påminner oss om varför. Arendt skrev att förlåtelse innebär att man inte låter det förflutna fullständigt bestämma framtiden. Det är ett uttryck för frihet, eftersom det öppnar för möjligheten till en ny början. Genom att förlåta visar man att man inte är bunden av hämnd eller bitterhet. Ett verktyg som gör det möjligt för människor att leva tillsammans trots misstag och brott. 

Arendt, själv judinna och flykting från antisemitismen, levde personligen i detta spänningsfält. Som ung hade hon en kärleksrelation med sin lärare Martin Heidegger – en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, men också nazistpartimedlem från 1933. Trots detta återupptog de kontakten efter världskriget. För Arendt handlade det inte om att ursäkta honom, utan om att vägra låta hans mörkaste handlingar helt förstöra det filosofiska värdet i hans tänkande.

När vi ser på vår samtid blir Arendts tankar smärtsamt relevanta. Hon påminner oss om att utan förmågan att förlåta riskerar vi att fastna i en permanent spiral av våld, hämnd och polarisering. I Israel–Palestinakonflikten ser vi det i sin mest brutala form, där varje attack följs av en motattack. Språket präglas av rättfärdigande av våld: ”vi försvarar oss”, ”vi hämnas våra döda”, ”vi kan inte glömma”. 

Förlåtelsen finns knappt som ord i det politiska språket. Ändå berör det allt från cancelkultur, politiskt ledarskap och kriminalpolitik till historiska uppgörelser. Här finns också en fråga om huruvida det är möjligt att förlåta, och vad förlåtelse i så fall skulle innebära.

Våldet och oförrätterna är ibland så överväldigande att varje ord om det lätt framstår som naivt eller kränkande för offren. Ändå är frågan ofrånkomlig: om ingen någonsin kan förlåta, hur kan då framtiden bli något annat än en evig repris av det förflutna? Kan vi tänka oss en framtid där försoning är starkare än hämnd?

Och det är inte bara filosofi eller utopi. Det visar erfarenheter från historien. I Rwanda, efter folkmordet 1994, satt offer och förövare sida vid sida i gacaca-domstolarna: många överlevande valde att förlåta sina grannars brott, inte för att glömma, utan för att kunna leva vidare. I Nordirland har möten mellan tidigare IRA-medlemmar och brittiska soldater visat att förlåtelse kan bryta fiendskapen och göra samexistens möjlig.

Erika Kirks ord berör därför något större än hennes egen sorg. Att förlåta är att utmana den politiska och kulturella trend som idag dominerar, från Washington till Gaza, från twitterflöden till riksdagens debatter. Det är att insistera på att vi kan leva tillsammans trots misstag och brott, trots förluster och oförrätter. Annars blir vi fast i en evig kedja av hämnd – och fångar i det förflutna.