Förskolan är bäst och sämst samtidigt
En viktig pedagogisk verksamhet som alla barn bör gå i – och samtidigt en så dålig plats att de måste hämtas hem så fort det bara är möjligt.
Det är inte lätt att vara förälder, och det är inte lätt att vara förskolepersonal – och aldrig ska de tu mötas i samförstånd. I alla fall inte i den offentliga debatten och dess kommentarsfält.
Nu handlar det om de föräldralediga igen, som i Göteborg ska få möjlighet att ha äldre barn på förskolan 30 timmar i veckan i stället för 15 timmar. Mot detta demonstrerar förskolepersonalen, och debatten låter som den gör varenda gång någon cirkel rubbas.
”Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?” skriver Sandror och Birgittor, de har vanan inne. ”Stackars barn som tvingas till en så vidrig miljö” skriver Elisabetor och Annor, några av dem själva anställda i den vidriga miljön. ”Men mitt barn älskar att gå i förskolan, hur ska jag ge honom fokus med en nyfödd?” försöker Josefinor och Johannor, för att snabbt röstas ut som kassa mammor av Gunnels och Gunillas.
Det som jag har svårt att få ihop är hur annorlunda det låter när man diskuterar hur långt staten ska få sträcka sig i skolplikten, när det talas om obligatorisk förskola långt ner i åldrarna. Då är Elisabet och Anna framme och pratar om den viktiga pedagogiska verksamheten. När föräldrarna, det vill säga fienden, slappar med frisörbesök och handlar fredagsmys före hämtning, är det likadant: Förskolan är inte barnpassning! Den är till för barnen! Det finns en läroplan!
Förskolan är alltså en viktig pedagogisk verksamhet som alla barn ska gå i. Förskolan är samtidigt en så dålig plats för barn att barnen absolut inte ska vara där mer än en sekund nödvändigt, till exempel inte när lata scrollande mammor tar hand om en kolikbebis. Alla ska med men håll barnen hemma!
Jag blir inte klok på det.
När jag gick på förskola på den enkla tiden, det vill säga 80- och 90-talet när avdelningarna hette Röda och Gröna, handlade mina föräldrar på väg till hämtningen ibland. De minns ingen fiendskap med pedagogerna, det vore ju absurt. De minns yrkesstoltheten som hög. De minns ingen skam när de hämtade oss sent. Förskolan var en bra plats för barn, tänkte man. På Gröna lekte vi fullgubbar och krig, det var kul.
Barngrupperna är för stora, hör jag nu, men i mina trakter lägger de ner både skolor och förskolor för att ingen föder barn längre. De kanske såg vad Sandra och Gunnel skrev en gång för mycket.
Agnes Arpi är journalist och författare.
