Från Hamas till mullorna – vänsterfeminismens moraliska haveri

Det finns en punkt där politiska rörelser slutar handla om principer och i stället börjar handla om reflexer. För svensk feminism har den punkten passerats för länge sedan. Det märks i tystnaden efter den 7 oktober. Det märks i den selektiva solidariteten. Och det märks nu, när samma röster som knappt kunde uttala ordet ”Hamas” utan att lägga in en brasklapp plötsligt deklarerar att de ”står på iraniernas sida” i Irankriget.

Det är svårt att inte se ett mönster. Ett mönster där Israel alltid är skurken – oavsett fakta, oavsett omständigheter, oavsett vilka kvinnor som drabbas. Ett mönster där indignationen väcks först när den kan riktas bort från judiska kvinnor och mot en fiende som passar den ideologiska kartan.

Den svenska vänstern, och därmed stora delar av feminismen, har länge haft en besatthet vid Israel. En fixering som inte går att förklara med proportioner, fakta eller konsekvens. När israeliska kvinnor våldtogs, mördades och kidnappades den 7 oktober var reaktionen inte vrede, inte solidaritet, inte systerskap. Reaktionen var tystnad. Relativisering. Misstro.

Det finns bara ett sätt att tolka det: En stor grupp bland vänsterfeministerna kan inte se judiska kvinnor som offer. Deras lidande och smärta räknas inte. För att de är judar. 

Då handlar det inte om politisk blindhet utan om något mycket mörkare. Dels en allmänt arrogant syn på kvinnokamp i de länder där kvinnokampen faktiskt handlar om liv och död. Dels en konsekvent fixering vid att lägga all skuld på Israel, oavsett vad det handlar om.

När feminister nu ställer sig på ”iraniernas sida” i Irankriget är det mullornas sida de valt. Deras hat mot Israel och judarna brinner starkare än deras engagemang för förtryckta kvinnor. 

Det finns de som hävdar att man minsann inte tar ställning för mullorna bara för att man ifrågasätter USA:s och Israels attack mot Iran. Det är samma personer som tidigare påstod att man minsann inte tar ställning för Hamas bara för att man marscherar på gatorna och skanderar död åt Israel. De som hävdar ”folkrätt” och att man måste se två sidor av myntet.

Det är, ursäkta språket, rent skitprat. Vi pratar om en nation, och en terrororganisation, som strävar efter att utplåna en stat och förgöra ett folk. Så jo, givetvis tar man ställning för Irans mullor om man pekar ut Israel som en ”terrorstat” och lika självklart tar man ställning för mullornas proxyorganisation Hamas om man skriker ”from the river to the sea”. 

Att kritisera regeringar och diskutera geopolitik är naturligtvis inte kontroversiellt i sig. Men när en rörelse konsekvent väljer att ta ställning mot världens enda judiska stat, och kräva negativ särbehandling för denna stat, handlar det inte längre om politisk kritik. Då handlar det om simpelt judehat.

Feministernas ställningstagande för Irans kvinnoförtryckande mullor kom just inför Internationella Kvinnodagen den 8 mars. Inte ens denna dag, då kvinnorna borde stå i centrum, kan de släppa sitt hat mot det enda landet i Mellanöstern där kvinnor har den frihet alla kvinnor borde åtnjuta. Det är ett totalt moraliskt haveri.

Om feminismen i Sverige ska kunna överleva som en rörelse för systerskap, kvinnors frihet och mänskliga rättigheter måste den välja. Ska den fortsätta att låta den sjukliga fixeringen vid Israel styra alla ställningstaganden – eller ska den återvända till att vara det som borde vara dess kärna: att stå upp för kvinnor, alla kvinnor, oavsett vem som kränker dem? 

Så länge det illa förtäckta judehatet tillåts styra, kommer feminismen fortsätta svika just dem den säger sig kämpa för.

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF