Från Saudiarabien blåser nya vindar
Mycket pekar på att Saudiarabien kan vara nästa arabiska land att upprätta normaliserade relationer med Israel.
För några år sedan överlämnade Egypten öarna Tiran och Sanafir till Saudiarabien. Länderna behövde dock ett israeliskt godkännande då dessa öar sedan Camp David-avtalet kontrollerades av multinationella styrkor som endast kunde avlägsnas med Israels godkännande.
Tiran och Sanafir är strategiskt viktiga. På femtiotalet nyttjade egyptisk militär dem för att begränsa Israels användning av hamnen i Eilat. 1967 använde Egyptens dåvarande president, Gamal Abdel Nasser, öarna för att stänga av Tiransundet – något som ledde till Sexdagarskriget.
Israel gav sitt godkännande. Inte bara som ett tecken på välvilja, utan också som ett rejält trossprång som signalerade tillit till att relationerna med Saudiarabien kunde formaliseras.
Mycket pekar på att Saudiarabien kan vara nästa arabiska land att upprätta normaliserade relationer med Israel.
Saudiarabiens öppenhet mot Israel ska kanske tolkas med viss försiktighet. Benjamin Netanyahus hemliga möte med Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman väckte ont blod när det läckte till medier. Den unge bin Salman måste hantera det gamla gardet där bland andra hans far, kung Salman, ingår. Kung Salman är en gammal vän av den palestinska saken. Han var också ansvarig för en fond som samlade in pengar till palestinier efter Sexdagarskriget.
Enligt det gamla gardet har Israel redan erbjudits ett avtal för normaliseringar, nämligen det arabiska fredsförslaget från 2002. Förslaget går ut på att Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser och når en rättvis fred med palestinier som inkluderar en palestinsk stat, i utbyte mot att alla arabstater normaliserar sina relationer med landet. Intressant är inte bara att Mohammed bin Salman mötte Netanyahu trots detta, utan att fredsförslaget lanserades arton år innan Abrahamavtalen – bara åtta år efter fred mellan Israel och Jordanien. Viljan till normaliseringar är således inte helt ny.
Biden-administrationen var tydlig med att en normalisering med Saudiarabien måste innehålla åtminstone eftergifter till palestinier. Saudiarabien kan, vare sig kungadömet vill det eller ej, behöva nå en överenskommelse med Israel i konflikten – helt i linje med New York-deklarationens ambitioner om en palestinsk stat.
Riyadh har dock två andra krav varav åtminstone ett kan vara svårsmält. Det ena är att bli en icke-Nato-allierad, vilket skulle signalera ett starkt partnerskap inom försvarsområdet och sända en tydlig signal till Iran.
Det andra är att med stöd av USA utveckla kärnvapenprogram för civila ändamål. Samtidigt har kungadömet varit tydligt med att om Iran skaffar kärnvapen, så åker handskarna av. Hur detta krav hanteras, återstår att se. Oavsett, så behöver Saudiarabien en strategi för hotet från Iran vid normaliseringar med Israel. Irans revolutionsgarde kallade nyligen det förväntade erkännandet av en palestinsk stat av Saudiarabien och europeiska länder för ”en satanisk plan”.
Kronprins bin Salman är inte särskild engagerad i den palestinska frågan. Han är snarare kritisk till palestiniers vägran till fred. Emellertid inser han vikten av en balansgång mellan reformer och tradition. Som ung ledare kan han företa sig normaliseringar med Israel som ett långsiktigt projekt, medan saudiers inställning till Israel ändras.
För några år sedan överlämnade Egypten öarna Tiran och Sanafir till Saudiarabien. Länderna behövde dock ett israeliskt godkännande då dessa öar sedan Camp David-avtalet kontrollerades av multinationella styrkor som endast kunde avlägsnas med Israels godkännande.
Tiran och Sanafir är strategiskt viktiga. På femtiotalet nyttjade egyptisk militär dem för att begränsa Israels användning av hamnen i Eilat. 1967 använde Egyptens dåvarande president, Gamal Abdel Nasser, öarna för att stänga av Tiransundet – något som ledde till Sexdagarskriget.
Israel gav sitt godkännande. Inte bara som ett tecken på välvilja, utan också som ett rejält trossprång som signalerade tillit till att relationerna med Saudiarabien kunde formaliseras.
Mycket pekar på att Saudiarabien kan vara nästa arabiska land att upprätta normaliserade relationer med Israel.
Saudiarabiens öppenhet mot Israel ska kanske tolkas med viss försiktighet. Benjamin Netanyahus hemliga möte med Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman väckte ont blod när det läckte till medier. Den unge bin Salman måste hantera det gamla gardet där bland andra hans far, kung Salman, ingår. Kung Salman är en gammal vän av den palestinska saken. Han var också ansvarig för en fond som samlade in pengar till palestinier efter Sexdagarskriget.
Enligt det gamla gardet har Israel redan erbjudits ett avtal för normaliseringar, nämligen det arabiska fredsförslaget från 2002. Förslaget går ut på att Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser och når en rättvis fred med palestinier som inkluderar en palestinsk stat, i utbyte mot att alla arabstater normaliserar sina relationer med landet. Intressant är inte bara att Mohammed bin Salman mötte Netanyahu trots detta, utan att fredsförslaget lanserades arton år innan Abrahamavtalen – bara åtta år efter fred mellan Israel och Jordanien. Viljan till normaliseringar är således inte helt ny.
Biden-administrationen var tydlig med att en normalisering med Saudiarabien måste innehålla åtminstone eftergifter till palestinier. Saudiarabien kan, vare sig kungadömet vill det eller ej, behöva nå en överenskommelse med Israel i konflikten – helt i linje med New York-deklarationens ambitioner om en palestinsk stat.
Riyadh har dock två andra krav varav åtminstone ett kan vara svårsmält. Det ena är att bli en icke-Nato-allierad, vilket skulle signalera ett starkt partnerskap inom försvarsområdet och sända en tydlig signal till Iran.
Det andra är att med stöd av USA utveckla kärnvapenprogram för civila ändamål. Samtidigt har kungadömet varit tydligt med att om Iran skaffar kärnvapen, så åker handskarna av. Hur detta krav hanteras, återstår att se. Oavsett, så behöver Saudiarabien en strategi för hotet från Iran vid normaliseringar med Israel. Irans revolutionsgarde kallade nyligen det förväntade erkännandet av en palestinsk stat av Saudiarabien och europeiska länder för ”en satanisk plan”.
Kronprins bin Salman är inte särskild engagerad i den palestinska frågan. Han är snarare kritisk till palestiniers vägran till fred. Emellertid inser han vikten av en balansgång mellan reformer och tradition. Som ung ledare kan han företa sig normaliseringar med Israel som ett långsiktigt projekt, medan saudiers inställning till Israel ändras.
