Fred i Västsahara efter 50 år
Nu hoppas man på en ökad klarsyn hos dem som tror att alla ”motståndsrörelser” automatiskt förtjänar stöd. Men det är ett fåfängt hopp.
Äntligen, efter 50 år, kan nu den sista koloniala surdegen i Afrika få sjunka ihop, om liknelsen tillåts. FN ger Marocko rätt att administrera Västsahara, med villkoret att området ska ges en viss form av autonomi. Hur det ska gå med den saken återstår att se. Västsahara är ett av världens mest infekterade konfliktområden.
Elva länder röstade för resolutionen i säkerhetsrådet den 31 oktober. Inget veto lades in från någon permanent medlem och därmed var saken klar. Hela proceduren var en avancerad kohandel styrd av USA under president Donald Trump från 2020. Han erkände Marockos överhöghet över Västsahara på villkor att Marocko etablerade fredliga och diplomatiska förbindelser med Israel. Så skedde, de båda länderna inledde relationer som efter 7 oktober 2023 har blivit allt mer ansträngda. Men de håller fortfarande och som belöning får nu alltså Marocko rätten att styra Västsahara.
Västsahara var länge en spansk koloni men annekterades av Marocko 1975. Allt sedan dess har området utgjort en stötesten för fredliga relationer mellan Marocko och Algeriet, som suktar efter möjligheten att få tillgång till hamnar vid Atlanten. Västsahara är också mycket rikt på fosfat som bland annat ingår i konstgödsel av olika slag. För att komma åt både hamnar och fosfat beslutade Algeriet tidigt att stödja den västsahariska motståndsfronten Polisario, som sedan 1975 har fört en fruktlös kamp mot det marockanska styret.
Det finns många intressanta likheter mellan Västsahara och Palestina, mellan Polisario och PLO. En betydande del av ökenlandets befolkning tog sin tillflykt till Algeriet där de inrymdes i tröstlösa flyktingläger i staden Tindouf. Där har de tvingats stanna sedan dess, i praktiken ett slags gisslan för att pressa omvärlden till en lösning till Polisarios fördel.
Flyktingarna i Tindouf förvägras algeriskt medborgarskap, de kan i bästa fall få ett slags provisoriskt pass som möjliggör resor till länder som erkänt Polisario, men de saknar medborgerliga rättigheter i Algeriet. Notera de stora likheterna med Palestinafrågan.
De har under hela sin existens i flyktinglägren varit beroende av nödhjälp, där EU med tiden blev den viktigaste bidragaren. Otaliga skandaler har avslöjats när det har uppdagats att de donerade ransonerna inte har stämt med det uppgivna antalet mottagare i lägren.
Det måste betraktas som en skam för världssamfundet att Algeriet under så lång tid har tillåtits hantera flyktingarna på det här sättet. Omvärlden, bland annat Sverige, har med brösttoner försvarat Polisarios påstådda rättigheter utan att vilja se de grova manipulationerna från Algeriets sida.
Som alltid i sådana här lägen hoppas man på en ökad klarsyn hos dem som tror att alla ”motståndsrörelser” automatiskt förtjänar stöd. Men det är kanske ett fåfängt hopp.
