Fryst koreansk fred i Ukraina – med tyskt slutresultat
Så länge Europa och USA inte vill ge stöd till ukrainsk militär seger är en ”koreansk lösning” – en fryst konflikt – det minst dåliga.
Ukrainakrigets ekvation är i en mening olöslig. Utan en landvinst som kompensation för den enorma kostnaden försvagas Putinregimen kraftigt som en följd av sin dundertabbe: invasionen som skulle skrämma Kiev till nästan omedelbar underkastelse. Europa kan å sin sida inte låta kontinentens sista kolonialmakt rita om kartan med våld.
Så länge varken Europa eller USA vill skala upp stödet till nivån som krävs för ukrainsk militär seger är nog en ”koreansk lösning” – en fryst konflikt – det minst dåliga. Europa accepterar då temporärt realia - rysk ockupation - men inte en formellt ny gränsdragning. Putin kan då på hemmaplan bubbla om de facto-expansion; Ukraina och väst kan hjälpligt hävda att åtminstone rättsordningen försvarats. Ingen rättvis fred men andrum under en tid när Ryssland knaprar mark, Ukraina saknar manskap och den annars stridslystne Trump vägrar dra åt tumskruvarna på Putin.
Att vinna tid kan förväntas gynna Ukraina av tre skäl.
För det första: rysk ekonomi är på fallrepet. Kleptokratstruktur, sanktioner, kapitalflykt och krigsekonomins snedvridningar urholkar alla rysk kapacitet.
För det andra: Washington. Vita Huset lär aldrig mer ha lika många Moskva-apologeter. Ja, USA kommer även fortsatt se det ryska hotet som främst Europas sak att bemöta, men mycket talar för att Trump blir den siste president som svalt den idag föråldrade kalla-krigsreflexen: minsta pik mot den ryska björnen betraktas som en tändhatt till ett världskrig. Därav idén att grannarna måste acceptera vasallstatus – trots att den ryska björnen numera är ordentligt maläten.
För det tredje: Europas uppvaknande. Att nedrusta och göra sig beroende av rysk energi var pinsamt enfaldigt men korrigering pågår.
Positivt är också att USA och Europa rör sig mot större enighet gällande vad ett fruset läge skulle kräva: robusta säkerhetsgarantier till Ukraina (luftförsvar, utbildning, fleråriga leveranser), tydliga kostnader vid brott mot eldupphör och strikt villkorade, reversibla sanktionslättnader. Vidare inga de jure-erkännanden, små steg som cementerar stöld.
För ukrainare i ockuperade områden klingar förstås allt fagert politikertal om outsinligt stöd för frihet och demokrati falskt - och räcker uppenbart inte för att hålla vargen borta. I brist på bättre alternativ kan ändå en koreansk modell rädda liv, stabilisera fronten och köpa tid för en sannolik geopolitisk vändpunkt både i Moskva (ytterligare regimförsvagning) och i Washington (återgång till Vita husets mer traditionellt antiryska linje).
Ingen bör tvivla på att fria Ukraina – likt Västtyskland – kommer att distansera ockuperat område – likt DDR. Därmed är ett folkligt rivande av dagens järnridå inte nödvändigtvis långt borta: år snarare än decennier, och med återförening på ukrainska villkor. Med andra ord: en koreansk modell nu kan sluta lyckosamt ”tyskt” snarare än i ständigt koreanskt limbo. Skrattar bäst som skrattar sist, en sådan utveckling skulle sannolikt bli dödsstöten för despotrelikerna i Kreml.
Mark Brolin är geopolitisk strateg, nationalekonom och författare med bas i London.
Ukrainakrigets ekvation är i en mening olöslig. Utan en landvinst som kompensation för den enorma kostnaden försvagas Putinregimen kraftigt som en följd av sin dundertabbe: invasionen som skulle skrämma Kiev till nästan omedelbar underkastelse. Europa kan å sin sida inte låta kontinentens sista kolonialmakt rita om kartan med våld.
Så länge varken Europa eller USA vill skala upp stödet till nivån som krävs för ukrainsk militär seger är nog en ”koreansk lösning” – en fryst konflikt – det minst dåliga. Europa accepterar då temporärt realia – rysk ockupation – men inte en formellt ny gränsdragning. Putin kan då på hemmaplan bubbla om de facto-expansion; Ukraina och väst kan hjälpligt hävda att åtminstone rättsordningen försvarats. Ingen rättvis fred men andrum under en tid när Ryssland knaprar mark, Ukraina saknar manskap och den annars stridslystne Trump vägrar dra åt tumskruvarna på Putin.
Att vinna tid kan förväntas gynna Ukraina av tre skäl.
För det första: rysk ekonomi är på fallrepet. Kleptokratstruktur, sanktioner, kapitalflykt och krigsekonomins snedvridningar urholkar alla rysk kapacitet.
För det andra: Washington. Vita Huset lär aldrig mer ha lika många Moskva-apologeter. Ja, USA kommer även fortsatt se det ryska hotet som främst Europas sak att bemöta, men mycket talar för att Trump blir den siste president som svalt den idag föråldrade kalla-krigsreflexen: minsta pik mot den ryska björnen betraktas som en tändhatt till ett världskrig. Därav idén att grannarna måste acceptera vasallstatus – trots att den ryska björnen numera är ordentligt maläten.
För det tredje: Europas uppvaknande. Att nedrusta och göra sig beroende av rysk energi var pinsamt enfaldigt men korrigering pågår.
Positivt är också att USA och Europa rör sig mot större enighet gällande vad ett fruset läge skulle kräva: robusta säkerhetsgarantier till Ukraina (luftförsvar, utbildning, fleråriga leveranser), tydliga kostnader vid brott mot eldupphör och strikt villkorade, reversibla sanktionslättnader. Vidare inga de jure-erkännanden, små steg som cementerar stöld.
För ukrainare i ockuperade områden klingar förstås allt fagert politikertal om outsinligt stöd för frihet och demokrati falskt – och räcker uppenbart inte för att hålla vargen borta. I brist på bättre alternativ kan ändå en koreansk modell rädda liv, stabilisera fronten och köpa tid för en sannolik geopolitisk vändpunkt både i Moskva (ytterligare regimförsvagning) och i Washington (återgång till Vita husets mer traditionellt antiryska linje).
Ingen bör tvivla på att fria Ukraina – likt Västtyskland – kommer att distansera ockuperat område – likt DDR. Därmed är ett folkligt rivande av dagens järnridå inte nödvändigtvis långt borta: år snarare än decennier, och med återförening på ukrainska villkor. Med andra ord: en koreansk modell nu kan sluta lyckosamt ”tyskt” snarare än i ständigt koreanskt limbo. Skrattar bäst som skrattar sist, en sådan utveckling skulle sannolikt bli dödsstöten för despotrelikerna i Kreml.
Mark Brolin är geopolitisk strateg, nationalekonom och författare med bas i London.
