Fula skolor är inte vårt värsta problem – men de är ett problem

Utbildningsminister Simona Mohamsson har i ett uppmärksammat inlägg föreslagit att Sverige behöver en lagstiftning mot fula skolor. Förslaget har väckt viss munterhet, inte minst eftersom Liberalernas opinionssiffror i dag ligger under gränsen för hur hög alkoholhalt ett svenskt lättöl får ha. I ett sådant läge är det kanske inte märkligt att en minister söker frågor där det fortfarande går att få uppmärksamhet. Samtidigt rör hon vid något som faktiskt har en djupare betydelse.

I flera östeuropeiska länder finns ett välkänt uttryck om vad Sovjetunionen lämnade efter sig. Det enda Sovjetunionen gav oss, sägs det ibland, var tusen olika nyanser av grått. Formuleringen syftar inte bara på arkitektur utan på ett helt samhällsklimat. Det monotona betonglandskapet, frånvaron av färger och bristen på mänsklig värme blev ett av kommunismens mest påtagliga signum.

Går vi mer än hundra år tillbaka byggde vi i stället skolor som nästan liknade katedraler. De var storslagna och ingav vördnad. Även i små städer och mindre samhällen fungerade de som tydliga civila symboler. De byggdes utifrån föreställningen att offentlig utbildning var ett allvarligt och ädelt samhällsprojekt. Precis som domstolsbyggnader och bibliotek signalerade värdighet och beständighet gjorde även skolhusen det. Man skulle känna sig liten när man klev in genom dörrarna, men på rätt sätt: imponerad, inspirerad och med en känsla av att något större än en själv pågick där inne. Och när man väl var gammal nog att gå in genom porten var man en del av det.

Efter andra världskriget innebar modernismens genombrott en revolution i arkitekturen. Utsmyckning försvann och effektivitet blev ledordet. Under 1970- och 1980-talen etablerades en ny standard: låga byggnader, långa korridorer utan fönster och en arkitektur där det funktionella trängde undan det symboliska.

Det bör vara självklart att det som sker inne i en skola är långt viktigare än hur byggnaden ser ut från gatan. Men byggnader gör mer än att ge tak över huvudet. De signalerar värden. De berättar för människor i och runt dem vad ett samhälle anser vara viktigt. Problemet är därför inte bara att skolor i dag ofta är fulare. De har också kommit att se ut som om utbildning i grunden är ett logistiskt problem som ska lösas. Och därför börjar skolorna allt oftare likna lagerhallar och distributionscentraler.

En gång betraktades utbildning som något mer än administration och organisation. Den handlade om bildning och karaktärsdaning. De byggnader som restes för undervisningen speglade den ambitionen. En byggnad som lyfter blicken och berör kan förmedla att lärande är något värdefullt. Den knyter individen till ett samhälle som bokstavligen har investerat i honom eller henne. ”Se här vad vi har byggt för er.”

Skollagen bör därför kompletteras med en skrivning om att huvudmän ska säkerställa att barn och elever i förskolan och skolan erbjuds estetiskt tilltalande och väl utformade miljöer, gestaltade av arkitekter och andra professioner. Det borde helt enkelt inte vara möjligt att klämma in skolor i industrilokaler eller baracker med halvtrasig industribelysning, fula färger och en miljö helt utan värdighet.

Kanske är min smak föråldrad. Mina julmiddagar med min syster, som är en framgångsrik arkitekt, är inte alltid helt fridfulla. Jag har också en viss oro för att hon inte dyker upp på min födelsedag i år efter att ha läst detta. Men mitt otränade öga tycker att alltför många skolor som byggts från efterkrigstiden fram till i dag snarare liknar garage, lagerlokaler eller ibland till och med fängelser. I stället för att signalera stolthet genom sin arkitektur försvinner de in i landskapet. I värsta fall ger de landskapet en nästan sovjetisk dysterhet. Den förändringen är inte bara estetisk. Den är också moralisk, kulturell och politisk.

Det är svårt att värja sig från tanken att oinspirerande skolbyggnader speglar en allt mer urvattnad syn på vad utbildning egentligen är. Om själva byggnaden inger en känsla av respekt skapas också utrymme för respekt i det som sker där inne. När skolmiljöer saknar den känslan av mening och värdighet riskerar vi att förmedla motsatsen. Finns det kanske inget där inne som egentligen är värt att respektera?

Carl-Mikael Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide