Gardells ”folkhemsislamism” en akademisk illusion

Religionshistorikern Mattias Gardell hävdar att Muslimska brödraskapet utvecklat en svensk variant av ”folkhemsislamism”. Det är en idé som fått reella politiska konsekvenser i Sverige. Men detta är inte bara en missuppfattning – det är en akademisk konstruktion helt utan stöd i rörelsens egna källor.

I böckerna Bin Ladin i våra hjärtan och Folkhemsislamism beskriver han Brödraskapet som demokratiskt, reformistiskt och kompatibelt med den svenska välfärdsstaten. Men hans modell faller på sin egen metod.

Som forskare i politisk islam har jag ägnat år åt att studera Brödraskapets ideologi. Min slutsats, byggd på primärkällor och rörelsens faktiska politiska agerande, är diametralt motsatt. Gardells tes bygger på västerländska sekundärkällor och intervjuer med aktörer som länge varit kända för strategisk kommunikation.

Vad som saknas är just det som borde vara avgörande: de arabiska källor där organisationen själv formulerar sin ideologi. Där, i grundaren Hassan al-Bannas skrifter, i stadgarna och i den andliga ledaren Yusuf al-Qaradawis fatwor, är målet glasklart: sharia ska vara samhällets styrande norm. Demokrati accepteras endast så länge den inte utmanar denna princip. Att beskriva Brödraskapets demokratiska språkbruk som ett ideologiskt skifte är därför att ta en taktisk fasad för en faktisk förändring.

Gardells centrala blindhet är att han förväxlar operativ retorik med ideologisk kärna. På ytan talar Brödraskapet om pluralism och social rättvisa. I grunden är målet oförändrat: en teokratisk samhällsordning där lagstiftning underordnas teologisk prövning. När strategi och ideologi kolliderar är det alltid sharia som vinner. Detta är tydligt i rörelsens egna texter – de texter Gardell väljer bort.

Hans hantering av al-Qaradawis wasatiyya är ett annat exempel. Gardell framställer ”medelvägen” som en muslimsk motsvarighet till liberal demokrati. Men wasatiyya är ingen öppning mot västerländsk pluralism, utan ett islamiskt ramverk där politiska beslut binds av sharia. Shura – som Gardell beskriver som en demokratisk princip – är i själva verket ett rådslag begränsat till de troende, och underställt Guds lag. Att kalla detta reformism är att vilseleda läsaren.

Intervjumaterialet Gardell lutar sig på är dessutom metodologiskt bräckligt. När Mahmoud Aldebe 2006 krävde särlagstiftning för muslimer godtog Gardell förklaringen att det rörde sig om en ”enmansshow”. Min forskning visar att förslagen hade förankrats i organisationen. Genom att okritiskt återge islamisters egna narrativ bidrar Gardells modell till att normalisera aktörer med teokratiska ambitioner.

Konsekvenserna i Sverige har varit påtagliga. Organisationer med ideologisk koppling till Brödraskapet har fått statliga bidrag, startat skolor och etablerat sig som talespersoner för ”muslimer”.

Kritiska frågor har avfärdats som islamofobi – en diskurs Gardell själv hjälpt till att befästa. Resultatet är att islamistiska nätverk under lång tid undgått granskning.

Och empirin motsäger honom. I Egypten 2011–2013 visade Brödraskapet vad deras ”demokratiska” retorik innebär i praktiken: förhandlingar med militären om ett auktoritärt övergångsstyre, motstånd mot sekulära rättigheter och en konstitution med islamisk överbyggnad. Forskare som Shadi Hamid och Carrie Rosefsky Wickham har länge lyft fram detta. Gardell väljer att bortse.

Mattias Gardells ”folkhemsislamism” är därför inte en forskningsbaserad analys – det är ett narrativ som råkar gynna islamistiska aktörer.

För att förstå politisk islam i Sverige krävs något helt annat: arabiska primärkällor, ideologisk analys och vilja att se de faktiska konsekvenserna av shariaideologin. Utan den skärpan riskerar vi att normalisera rörelser som underminerar demokratins grundvalar under täckmantel av reformism och folkhemsretorik.

Sameh Egyptson är teol dr i interreligiösa relationer och politisk islam, och riksdagskandidat för KD