Globaliserad intifada även i Sverige

Vad har en palestinsk-brittisk kvinna med ett fasansfullt familjeöde redan från tiden för det brittiska mandatet Palestina, och en brittisk man med stark katolsk övertygelse – som numera betecknar sig som muslim – med varandra att göra?

Svaret är att de gemensamt grundade den numera terrorklassade ”direct action”-gruppen Palestine Action, som har gjort sig skyldig till flera inbrott på militära installationer, vandalisering av företag – med förkärlek för israeliska Elbit Systems – men som också har varit del av de breda protestmarscher mot Israels krig mot Hamas, som har präglat Storbritannien de senaste åren.

Huda Ammori och Richard Barnard är portalfigurer i Palestine Action, ett nätverk av aktivister som snabbt – främst via sociala medier – kan mobilisera för sin sak, där enstaka individer kan utföra direkta aktioner, mediakampanjer och till och med sabotage, och lättare gå under radarn än tidigare proteströrelser. En slags uppdaterad tappning av plogbillsrörelsen, måhända, där katalysatorn är Palestinakonflikten.

Terroristexperten och före detta kommandosoldaten John Robb har både skrivit bok om och tillägnar en hel blogg åt detta såphala fenomen. Han kallar det omväxlande ”urban guerilla” och ”global guerilla”.

I Sverige har vi vant oss vid direkt aktion. Fenomenet är inte nytt, med grupper som AFA (Antifascistisk Aktion), Ofog (ja, de heter faktiskt så) och Återställ våtmarkerna. Det nya är att Palestinakonflikten fungerat som både tändande gnista och en förenande faktor som mobiliserar allsköns rörelser och individer. 

Således förenar Palestine Action två så till synes helt olika perspektiv: Ammoris intifada och den ur katolicismen och plogbillsrörelsen emanerande aktivisten Barnards pacifism. Eller som i fallet med de svenska Palestinaprotesterna som till dels tagits över av militanta krafter.

Under den palestinska flaggan samlas allt ifrån autonoma grupper till islamister med koppling till främmande makt. Stockholm och Malmö har blivit skådeplatser för demonstrationer där islamister och autonoma grupper bokstavligen marscherar tillsammans. Mitt framför näsan på de vanliga människor som endast upprörts över krigets brutalitet. 

Många frågar sig vad som blir nästa steg. Fusionen mellan klimat- och palestinaaktivism är väl aldrig så tydlig som i personen Greta Thunberg.

I Storbritannien bedömdes till slut Palestine Actions aktioner hota statens grundläggande intressen. Måtte var rågat när några av gruppens medlemmar tog sig in på flygbasen Brize Norton och orsakade miljonskador på två militärflygplan. Avsikten var att bilda opinion både mot brittisk vapenexport (à la plogbillsrörelsen) och landets militära samarbete med Israel (Palestinarörelsen), ett argument som känns igen från protesterna på svenska gator och torg. 

I juli i år kriminaliserades Palestine Action med stöd av den brittiska antiterrorismlagen. Omkring 700 människor har gripits sedan dess, däribland 522 personer som protesterade mot terrorklassningen av gruppen.

Vilka som anslutit sig till Palestine Action i Sverige är mindre känt. Gruppen, eller varumärket, existerar, men hittills har de inte genomfört några större aktioner. Svensk polis och domstolar har kritiserats passivitet vid olika direkta aktioner, som till exempel blockader av vägar. Medan brittiska myndigheter till slut satte ned foten, tycks svenska myndigheter undvika konfrontation, vilket förstärker bilden att den autonoma miljön här kan agera med nästan betydande frihet. 

Den dagen en direkt aktionsgrupp som Palestine Action samordnar sig med militanta islamistiska grupper med våldskapital för att eskalera protesterna, kan situationen bli farlig på riktigt.

Naturligtvis ska man inte stirra sig blind på just en av flera aktivistiska gerillagrupper. Det där med att flyga under radarn är dessa gruppers modus operandi. Arbeta i lösa nätverk. Det är affärsidén. Som Johan Hakelius skrev här i Fokus i artikeln Barrikaderna kräver blod nu: ”Bli inte förvånade om vi snart tar en tripp tillbaka till sjuttiotalet med Ulrike och Andreas”. Vilka är deras svenska namn?

Åter till Richard Barnard. Enligt en intervju med tidskriften The Prospect visar denne femtiotvååring upp sina nära nog trettio kroppstatueringar för reportern. Budskapen är hämtade från både kristendom och buddism. Där finns också ordet ”frihet” tatuerat på arabiska, liksom det mer prosaiska: ”all cops are bastards”, för säkerhets skull – får man förmoda – skrivet i kod. Att Barnard, enligt egen utsago, har lämnat katolicismen för islam är väl ett tecken i tiden. Frågan är om sådant också nu händer i Sverige?