Grönland och Ukraina varandras gisslan

Maktrusig efter det militärt mycket lyckade angreppet mot Venezuela greppar president Trump ånyo efter Grönland. Eftersom den kortaste vägen för flyg och missiler mellan USA och Ryssland går över just Grönland, är ön strategiskt oerhört viktig.

USA:s militärbaser har varit på plats på Grönland sedan länge. Efter det kalla krigets slut på 1990-talet har dock den amerikanska militära närvaron minskat dramatiskt. Till exempel överlämnade USA flygbasen Sondrestrom Air Base i Kangerlussuaq till Grönland redan 1992.

Vidare har antalet soldater på Pituffik Space Base i nordligaste Grönland minskat från tusentals till något hundratal, parallellt med att hotet från Ryssland har tonats ned.

USA har dock långtgående befogenheter och har i enlighet med gamla och senare avtal i praktiken fria händer att disponera Grönland som en framskjuten försvarslinje efter eget skön.

Så varför detta intresse för Grönland då svaret knappast kan vara militärstrategiskt?

Svaret torde kunna finnas främst i Grönlands fyndigheter av bland annat sällsynta jordartsmetaller och grafit, vilka är viktiga för bland annat försvarsteknik och elektronik. Amerikansk kontroll över Grönlands gruvdrift skulle inte bara ge USA fördelar utan också trycka tillbaka den kinesiska dominansen på området och kanske än viktigare, säkra att inte Kina eller annan aktör kan tillskansa sig kontrollen över gruvdriften.

Dock kan det parallellt med detta finnas betydligt simplare motiv för president Trump. Han verkar vilja – sin böjelse för superlativer trogen – bli den president som utökar USA:s territorium mest av alla.
Han har tydligt och offentligt uttryckt sitt mål att ta över den betydligt större munsbiten Kanada och därmed göra USA till det största landet på jorden.

Presidenten hyllar inte bara den expansiva Monroedoktrinen från 1800-talet utan har också döpt om den efter sig själv – The Donroe Doctrine – och är tydlig med att han vill ha en amerikansk överhöghet i hela den amerikanska kontinenten.

USA:s agerande skall också ses i ljuset av den europeiska ödesfrågan i Ukrainakriget. President Trump låter sig oförblommerat imponeras av diktatorn Putins hårdförhet och den starkes makt över den svage. Ukrainafrågan har tydligt splittrat den transatlantiska enigheten och det har visat sig att Europa inte längre kan räkna med USA:s fulla stöd.

Trumpviskare som president Stubb och generalsekreterare Rutte gör vad de kan för att hålla den amerikanska presidenten på gott humör så att USA inte ska vända Europa och Ukraina ryggen. Om Europa tar i med för starka brösttoner i Grönlandsfrågan, skulle president Trump reagera med narcissistens kränkthet och det är ingen högoddsare att det skulle riskera USA:s stöd också i Ukrainafrågan.

Ukraina och Grönland har blivit varandras gisslan i händerna på den president som ser sig som den störste någonsin. Den president som skapat mer fred än någon annan och borde prisas mer än någon annan just därför.

Carl Johan Behre är fd reservofficer och docent och överläkare i kardiologi