Grundproblemet är att barn tar nakenbilder

SVT:s Uppdrag granskning berättar hur unga – väldigt unga, ja, minderåriga – människors nakenbilder delas på nätet via så kallade expose-konton. Också många år efter att de togs. Det ger upphov till ofattbart psykiskt lidande när berörda konfronteras med förnedrande kommentarer, skvaller och försök till utpressning.

I programmet, som följts upp i flera medier, får vi möta en idag 19-årig influencer som var 14 när hennes nakenbilder började spridas från en före detta pojkvän, men också en kvinna som var 13 år (!) när samma sak hände henne. Diskussionen har sedan handlat om var drabbade kan söka hjälp, att fler polisanmäler och att innehav av sådana här bilder kan vara barnpornografibrott.

Alla dessa saker är viktiga. Men jag är förvånad över att varken granskningen i sig, tillfrågade experter eller samtalen om saken ställer den centrala frågan: Varför ska barn – för det är ju faktiskt det vi talar om när det gäller någon som är 13 eller 14 – överhuvudtaget ta nakenbilder på sig själva, eller låta någon jämnårig göra det?

Orsaken till att den frågan inte ställs i speglingen av denna tragik är – förstås – att sex och allt tänkbart experimenterande med det har blivit som en religion i den svenska offentligheten. Att bara ställa varför-frågan i sin tanke tycks vara det i dag onaturliga.

Och vuxenvärldens fixering – något som uttrycks genom den centrala roll som sexuella läggningar och identiteter spelar i det offentliga – spiller förstås över på barnen. Då tillhandahålls p-piller till 13-åringar utan att deras föräldrar får veta. Då får katolska adoptivföräldrar svara på kommunens frågor om hur de, givet sin tro, kommer att reagera när ”barnet upptäcker sin sexualitet”. För att ta två exempel från verkligheten.

Rådande norm ser sig som fördomsfri och livsbejakande. Om det är så beror väl på hur man definierar både fördom och liv. I verkligheten är den djupt kroppsfientlig. Den ser nämligen kroppen som ett verktyg för underhållning. Kroppen är något jag har – ja, jag kan ju till och med byta kön, lite som att måla om en stol – inte något jag är. Och med det jag har kan jag förstås göra som jag känner för, när jag känner för det.

Men kroppen är inte en del av mig. Jag är min kropp. Förstås är jag inte bara min kropp, utan också min själ, det vill säga, jag är något mer än bara materia. Men jag är också min kropp, för jag kan inte finnas i tid och rum utan den. Vad jag gör med min kropp – av vilka skäl som helst – gör jag därför mot mig själv. Oavsett ålder.

Min poäng är inte att säga att någon får skylla sig själv. Vi kan alla göra misstag, också med en sund antropologi, förstås, och allra minst får någon använda någon annans misstag som verktyg.

Men icke desto mindre är det ett faktum att grundproblemet är att barn tar digitala nakenbilder på sig själva. Vill vi undvika så mycket som möjligt av det som Uppdrag granskning har visat, är följande budskap trots allt det som före allt annat måste komma från vuxenvärlden (och därmed också riktas till vuxenvärlden): ”Din kropp är en del av dig. Det du gör med och av din kropp gör du därför mot dig själv. Oavsett avsikt och trots stundens intensiva hetta. Så ta aldrig, aldrig, aldrig någon nakenbild”.

Thomas Idergard är katolsk präst.