Hamas orkestrerar och media följer
Någon bestämmer vilka bilder och vilken information som släpps ut ur Gaza. Men denna någon har lyckats göra sig nästan osynlig i våra medier.
Han säger att han inte vet om han vill leva i den här världen. Han har lyckats få tag i propagandaklippen med Evyatar David och Rom Braslavski, de två israeliska killarna i 20-årsåldern som i snart två års tid har hållits gisslan i Gaza.
Under jorden. I mörkret.
Vi äter middag men han har svårt att få ned maten. Hur lite mat Evyatar och Rom får framgår av deras utmärglade kroppar. Snart börjar han skolan igen. Vi hoppas att den skyddas av beväpnad polis även denna höst.
Nyligen publicerades ett upprop där 500 personer verksamma inom svensk kultur- och mediesektor hävdar att svenska medier bidrar till att legitimera ett folkmord i Gaza.
Jag har svårt att förstå vilken värld de lever i.
I den värld jag lever i har både svenska och internationella medier gjort sig till mer eller mindre villiga megafoner för en antiisraelisk påverkansoperation sedan hösten 2023.
Som i oktober det året, när Israel skulle ha bombat al-Ahli Arab-sjukhuset med hundratals civila dödsoffer. Och explosionen sedan visade sig, med stor sannolikhet, ha orsakats av en vilsegången raket avfyrad inifrån Gaza. Men först efter att världspressen redan basunerat ut att det var Israel som låg bakom.
Eller som när en FN-chef, nu i maj, påstod att 14 000 bebisar skulle dö inom 48 timmar om inte mer hjälp nådde Gaza. Det visade sig gälla risken för undernäring inom ett år, som hans stab förklarade – men först efter att hans uttalande redan skapat braskande rubriker i hela världen.
Nu ser vi bilder på svält, och de flesta bedömare verkar ense om att bristen på livsmedel är skriande i Gaza. Ändå har flera av de bildbevis som slagits upp stort på tongivande förstasidor den senaste tiden visat sig föreställa barn med svåra, medfödda sjukdomar – bilder som tycks ha arrangerats och redigerats för maximal effekt. Precis som klippen med Rom och Evyatar.
Det är någon som bestämmer vilka bilder och vilken information som släpps ut ur Gaza. Men denna någon har lyckats göra sig nästan osynlig i våra medier.
Segerstedtsinstitutet har visat hur en slagsida i rapporteringen från kriget uppstod redan under hösten 2023, när Hamas snabbt kom att osynliggöras som part i konflikten. I våra stora dagstidningar förmedlades bilden av en konflikt med endast en krigförande part, ett krig mellan en stark militärmakt och en värnlös civilbefolkning. Ett offer, en förövare.
Hur uppstod den bilden?
Den kanadensisk-israeliske journalisten Matti Friedman har redogjort för hur han som AP-redaktör i Jerusalem under Gazakriget 2008 fick information om att Hamas-krigare både klädde sig och räknades som civila vid dödsfall – men att detta ströks i nyhetsbyråns artikel sedan Hamas kontaktat den lokale reportern. Friedmans förslag, att AP också borde informera läsarna om att rapporteringen nu påverkats av Hamas, avfärdades. Detta var, menar han, början på ett samarbete mellan AP och Hamas, där nyhetsbyrån förtiger saker för att skydda sina medarbetare.
Så försvinner en terrororganisation bakom sin befolkning – och sina journalister.
Det vore naturligtvis utmärkt med ett Gaza vimlande av oberoende reportrar som gav oss en balanserad och trovärdig bild av vad som verkligen pågår. Men så länge Hamas håller merparten av sin egen befolkning gisslan kommer inga journalister att kunna verka i Gaza utan deras välsignelse. På den premissen kan ingen yttrandefrihet existera.
I den meningen är uppropet meningslöst. Däremot kan det fylla en samlande funktion. Ge en signal om vilket perspektiv som gäller – här – och att avvikare kan komma att straffas. Till sina kritiker skriver initiativtagaren Magda Gad på Facebook: "Bra att ni som stödjer folkmord är så öppna med det. Vi har alla namn här för framtiden".
Det gäller inte bara journalister: uppropet är också undertecknat av förläggare på Bonniers och andra makthavare inom kulturlivet. Och är ju långt ifrån det första med detta ensidiga perspektiv.
Deborah Harris, som driver Israels främsta litterära agentur för den internationella marknaden, gästade i våras Stockholm och Jewish Book Festival. Hennes verksamhet har drabbats hårt av kriget, berättade hon, och många utländska författare vill inte längre låta översätta sina böcker till hebreiska.
I många fall för att de är rädda, enligt Harris. På internationella bokmässor övervakas hon av aktivister som för upp dem som träffar henne på svarta listor. Kollegor hon bjudit hem på shabbatmiddag låtsas inte känna henne.
Den skandinaviska marknaden beskriver hon som allra svårast. David Grossman är den enda författare Harris lyckats intressera något skandinaviskt förlag för under de senaste två åren. Samme David Grossman som i dagarna gick ut med att han nu anser att Israel begår folkmord i Gaza.
Så kan man bli godkänd, på nåder. Så skapas ett faktum. En värld, av grupptryck och rädsla.
Vill vi leva i den?
Mårten Arndtzén är kulturjournalist på Sveriges Radio.
Han säger att han inte vet om han vill leva i den här världen. Han har lyckats få tag i propagandaklippen med Evyatar David och Rom Braslavski, de två israeliska killarna i 20-årsåldern som i snart två års tid har hållits gisslan i Gaza.
Under jorden. I mörkret.
Vi äter middag men han har svårt att få ned maten. Hur lite mat Evyatar och Rom får framgår av deras utmärglade kroppar. Snart börjar han skolan igen. Vi hoppas att den skyddas av beväpnad polis även denna höst.
Nyligen publicerades ett upprop där 500 personer verksamma inom svensk kultur- och mediesektor hävdar att svenska medier bidrar till att legitimera ett folkmord i Gaza.
Jag har svårt att förstå vilken värld de lever i.
I den värld jag lever i har både svenska och internationella medier gjort sig till mer eller mindre villiga megafoner för en antiisraelisk påverkansoperation sedan hösten 2023.
Som i oktober det året, när Israel skulle ha bombat al-Ahli Arab-sjukhuset med hundratals civila dödsoffer. Och explosionen sedan visade sig, med stor sannolikhet, ha orsakats av en vilsegången raket avfyrad inifrån Gaza. Men först efter att världspressen redan basunerat ut att det var Israel som låg bakom.
Eller som när en FN-chef, nu i maj, påstod att 14 000 bebisar skulle dö inom 48 timmar om inte mer hjälp nådde Gaza. Det visade sig gälla risken för undernäring inom ett år, som hans stab förklarade – men först efter att hans uttalande redan skapat braskande rubriker i hela världen.
Nu ser vi bilder på svält, och de flesta bedömare verkar ense om att bristen på livsmedel är skriande i Gaza. Ändå har flera av de bildbevis som slagits upp stort på tongivande förstasidor den senaste tiden visat sig föreställa barn med svåra, medfödda sjukdomar – bilder som tycks ha arrangerats och redigerats för maximal effekt. Precis som klippen med Rom och Evyatar.
Det är någon som bestämmer vilka bilder och vilken information som släpps ut ur Gaza. Men denna någon har lyckats göra sig nästan osynlig i våra medier.
Segerstedtsinstitutet har visat hur en slagsida i rapporteringen från kriget uppstod redan under hösten 2023, när Hamas snabbt kom att osynliggöras som part i konflikten. I våra stora dagstidningar förmedlades bilden av en konflikt med endast en krigförande part, ett krig mellan en stark militärmakt och en värnlös civilbefolkning. Ett offer, en förövare.
Hur uppstod den bilden?
Den kanadensisk-israeliske journalisten Matti Friedman har redogjort för hur han som AP-redaktör i Jerusalem under Gazakriget 2008 fick information om att Hamas-krigare både klädde sig och räknades som civila vid dödsfall – men att detta ströks i nyhetsbyråns artikel sedan Hamas kontaktat den lokale reportern. Friedmans förslag, att AP också borde informera läsarna om att rapporteringen nu påverkats av Hamas, avfärdades. Detta var, menar han, början på ett samarbete mellan AP och Hamas, där nyhetsbyrån förtiger saker för att skydda sina medarbetare.
Så försvinner en terrororganisation bakom sin befolkning – och sina journalister.
Det vore naturligtvis utmärkt med ett Gaza vimlande av oberoende reportrar som gav oss en balanserad och trovärdig bild av vad som verkligen pågår. Men så länge Hamas håller merparten av sin egen befolkning gisslan kommer inga journalister att kunna verka i Gaza utan deras välsignelse. På den premissen kan ingen yttrandefrihet existera.
I den meningen är uppropet meningslöst. Däremot kan det fylla en samlande funktion. Ge en signal om vilket perspektiv som gäller – här – och att avvikare kan komma att straffas. Till sina kritiker skriver initiativtagaren Magda Gad på Facebook: ”Bra att ni som stödjer folkmord är så öppna med det. Vi har alla namn här för framtiden”.
Det gäller inte bara journalister: uppropet är också undertecknat av förläggare på Bonniers och andra makthavare inom kulturlivet. Och är ju långt ifrån det första med detta ensidiga perspektiv.
Deborah Harris, som driver Israels främsta litterära agentur för den internationella marknaden, gästade i våras Stockholm och Jewish Book Festival. Hennes verksamhet har drabbats hårt av kriget, berättade hon, och många utländska författare vill inte längre låta översätta sina böcker till hebreiska.
I många fall för att de är rädda, enligt Harris. På internationella bokmässor övervakas hon av aktivister som för upp dem som träffar henne på svarta listor. Kollegor hon bjudit hem på shabbatmiddag låtsas inte känna henne.
Den skandinaviska marknaden beskriver hon som allra svårast. David Grossman är den enda författare Harris lyckats intressera något skandinaviskt förlag för under de senaste två åren. Samme David Grossman som i dagarna gick ut med att han nu anser att Israel begår folkmord i Gaza.
Så kan man bli godkänd, på nåder. Så skapas ett faktum. En värld, av grupptryck och rädsla.
Vill vi leva i den?
Mårten Arndtzén är kulturjournalist på Sveriges Radio.
