Handikappanpassad stippklubb veckans höjdpunkt

I min roll som ståuppkomiker har jag fått uppleva väldigt många olika lokaler. Jag har uppträtt på pizzerior, kinarestauranger, bygdegårdar, teatrar, källare, rockklubbar och smörgåshak. Det finns komediklubbar i princip överallt och alla är ganska exakt lika otillgängliga för någon som sitter i rullstol. Detta klientel tillhör jag, eftersom att jag föddes med kongenital muskeldystrofi, vilket medför att jag sitter i elrullstol och lever med personlig assistans dygnet runt.

Nyligen befann jag mig i Göteborg för att genomföra några framträdanden. Efteråt informerade en kollega mig om att det fanns en strippklubb cirka hundra meter från komediklubben och att jag borde passa på att dra dit. Min spontana reaktion var ”nej, men inte ska väl jag…”, primärt för att jag har den självinsikt som låter mig vara fullt medveten om att jag inte besitter den Tony Soprano-energi som krävs för att på ett naturligt sätt smälta in på ett dylikt etablissemang.

Andra faktorer som spelade in var dels den ekonomiska, men framför allt mina misstankar om att just en strippklubb knappast skulle vara en optimalt anpassad lokal för just en elrullstol.

Då mina erfarenheter av strippklubbar var begränsade till den ikoniska tevespelsserien Grand Theft Auto, kände jag mig dock nödgad att åtminstone rulla förbi och kika utifrån. Som norrlänning befann jag mig trots allt för en gångs skull i storstan, påtagligt medveten om att vissa chanser får man bara en gång i livet.

Väl framme vid den modesta ingången frågade vi försiktigt om det förväntat hutlösa inträdet, men det chockerande låga 200 riksdaler gjorde det värt att bege sig in i lokalen och undersöka exakt hur dåligt anpassad den förmodligen var.

Döm om min förvåning när jag upptäcker att bland dunkelt upplysta korridorer och rum med förkärlek för röda lampor, även finns rullstolsramper och anpassade trösklar för att göra tillgängligheten med elrullstol optimal. 

När jag lite trevande börjar prata med några av de för kvällen arbetande tjejerna, inser jag snabbt att mina farhågor gällande min bristande strippklubbsenergi stämde förkrossande väl med verkligheten, då jag snarare än att diskutera priset för en privat lap dance i stället blev sittande väldigt länge med en otroligt trevlig strippa från Helsingborg för att diskutera hennes pågående studier i kultur- och konsthistoria.

Jag passade på att poängtera att strippklubben var det överlägset bäst handikappanpassade stället jag besökt på mycket länge, vilket givetvis bör berömmas. Faktum är att det var det enda handikappanpassade stället på hela veckan.

Denna komplimang förvånade den lättklädda studentskan från Helsingborg, då hon trodde att det var en självklarhet att vi i Sverige år 2025 anpassar våra lokaler så att alla samhällsmedborgare kan inkluderas. Jag informerade henne om att så sällan är fallet, vilket fick henne att ställa den förvånansvärt djupa frågan ”Men man gillar väl tuttar även om man sitter i rullstol, eller?”, som referens till sin egen arbetsplats.

Denna simpla – men i sin enkelhet briljanta – fråga sätter fingret på något som alla som driver ett offentligt etablissemang borde fråga sig; är det inte rimligt att även den som sitter i rullstol vill gå på standup, eller rentav uppträda? Nu är det genomförbart med egna medhavda ramper och välgymmade personliga assistenter som inte är rädda för att hugga i, men i en perfekt värld ska det inte behöva vara ett krav. 

Det här kan givetvis även appliceras på restauranger, barer och lägenheter. Likt frågan huruvida rullstolsburna vill se tuttar kan vi också ställa oss frågan om människor i rullstol också vill äta mat på lokal, dricka bärs med kollegorna eller gå på hemmafest i ett äldre hus? Svaret: vi vill. 

Om du undrar om en lokal bör anpassas kan du helt enkelt göra som en studerande inom kultur- och konsthistoria och ställa frågan: ”Vill man göra det här även om man råkar sitta i rullstol?”. Det vill man i princip alltid.

Jag lämnar den handikappanpassade strippklubben med en genuint varm känsla i bröstet efter att ha fått träffa denna genomkloka tillika empatiskt lagda strippa som uppenbarade sig likt en Karl-Bertil Jonsson-figur med lika stort rättvisepatos som pattar.

All min kärlek och respekt till Sveriges alla strippor, som bär samhället på sina axlar och kämpar en klubb i taget för att alla ska känna sig inkluderade – något som tyvärr blir allt mer sällsynt i dagens samhälle.

Henrik ”Proppen” Fannkvist är komiker och Sundsvallsbo.