Hänga dockor och låtsas att det är konst
Det är knappast troligt att ansvariga för manifestation i Umeå inte förstod. Frågan är bara varför ingen sade ifrån?
Vi hade rest till en svensk stad för att tillbringa en dag med goda vänner i deras lägenhet, som ligger ganska centralt. Vi kom lagom till lunch och hade det trivsamt. Snart hördes ett dovt trummande som kom närmare och närmare – ackompanjerat av slagord ur en megafon och en folksamlings svar på desamma där de stod alldeles nära parets bostad. Vet de att ni bor här, frågade jag. Paret svarade inte direkt på det. Vi försökte återgå till konversationen. Jag hörde att jag lät lite ansträngd i mina försök att låtsas att allt var normalt.
Vårt värdpar är judar. Det är inte vi, men trumslagen kändes i båda familjerna. Paret har ingenting med Israel att göra. Det spelar ingen roll. Jag som icke-jude har tillräckligt mycket kontext med mig för att förstå och för att själv känna ett djupt obehag. Hela situationen var absurd.
När jag talade med andra icke-judiska vänner om det hela talade vi förbi varandra. Det var likadant när bilderna från Umeå med de hängda dockorna i fångdräkter med gula stjärnor på bröstet kablades ut. Via SVT förklarade forskaren Christer Mattsson varför "installationen" med de hängda dockorna är ett "skolboksexempel på israeliserad antisemitism". Christer svarade utmärkt, pedagogiskt och väl underbyggt. Samtidigt undrar jag varför det egentligen behövs?
Dockor som hängs eller bränns i samband med demonstrationer är ett välkänt historiskt fenomen och det hatiska och hotfulla torde inte gå någon vuxen människa förbi. Den som söker på frasen "effigy strung up by the Ku Klux Klan, Miami, Florida, 1940" på nätet hittar en bild på en hängd docka hos Georgia State University. Tidens budskap var tydligt: så här går det för den afro-amerikan som röstar! Så sent som 2019 kom chockerande bilder från en stad i Polen, där barn fick slå en grovt antisemitiskt karikerad docka med käppar som en del av påskfirandet. Jag tror knappast ansvariga för manifestation i Umeå inte förstod. Frågan är bara varför ingen sade ifrån? Konst, påstås det. En visuell jämförelse som protest, säger andra.
Innan en manifestation mot polisvåld möttes människor på Berkeleys campus 2014 av tre hängda dockor som föreställde lynchade afro-amerikaner. Det väckte stort obehag inte minst hos POC:s, som förstås såg det som en hotfull rasistisk yttring. Det visade sig dock vara en grupp konstnärer som gjort dockorna som en kommentar till det polisvåld man skulle manifestera mot. Omgivningen var mycket tydlig och gruppen bad om ursäkt.
Det omgivande samhället måste också här vara mycket tydligt rörande hängda dockor och demonstrationer som dominerar det offentliga rummet i en tid då enskilda judar i Sverige pressas på "svar".
Handen på hjärtat. Det är klart att vi fattar! Det är viktigt att vi visar det. Även om det inte gör skillnad i stunden och även om arrangörer och aktivister kommer att ha fortsatt svårt att hålla rent i leden så är det viktigt för våra judiska medmänniskor att vi ser och inte låtsas att vi inte förstår.
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
Vi hade rest till en svensk stad för att tillbringa en dag med goda vänner i deras lägenhet, som ligger ganska centralt. Vi kom lagom till lunch och hade det trivsamt. Snart hördes ett dovt trummande som kom närmare och närmare – ackompanjerat av slagord ur en megafon och en folksamlings svar på desamma där de stod alldeles nära parets bostad. Vet de att ni bor här, frågade jag. Paret svarade inte direkt på det. Vi försökte återgå till konversationen. Jag hörde att jag lät lite ansträngd i mina försök att låtsas att allt var normalt.
Vårt värdpar är judar. Det är inte vi, men trumslagen kändes i båda familjerna. Paret har ingenting med Israel att göra. Det spelar ingen roll. Jag som icke-jude har tillräckligt mycket kontext med mig för att förstå och för att själv känna ett djupt obehag. Hela situationen var absurd.
När jag talade med andra icke-judiska vänner om det hela talade vi förbi varandra. Det var likadant när bilderna från Umeå med de hängda dockorna i fångdräkter med gula stjärnor på bröstet kablades ut. Via SVT förklarade forskaren Christer Mattsson varför ”installationen” med de hängda dockorna är ett ”skolboksexempel på israeliserad antisemitism”. Christer svarade utmärkt, pedagogiskt och väl underbyggt. Samtidigt undrar jag varför det egentligen behövs?
Dockor som hängs eller bränns i samband med demonstrationer är ett välkänt historiskt fenomen och det hatiska och hotfulla torde inte gå någon vuxen människa förbi. Den som söker på frasen ”effigy strung up by the Ku Klux Klan, Miami, Florida, 1940” på nätet hittar en bild på en hängd docka hos Georgia State University. Tidens budskap var tydligt: så här går det för den afro-amerikan som röstar! Så sent som 2019 kom chockerande bilder från en stad i Polen, där barn fick slå en grovt antisemitiskt karikerad docka med käppar som en del av påskfirandet. Jag tror knappast ansvariga för manifestation i Umeå inte förstod. Frågan är bara varför ingen sade ifrån? Konst, påstås det. En visuell jämförelse som protest, säger andra.
Innan en manifestation mot polisvåld möttes människor på Berkeleys campus 2014 av tre hängda dockor som föreställde lynchade afro-amerikaner. Det väckte stort obehag inte minst hos POC:s, som förstås såg det som en hotfull rasistisk yttring. Det visade sig dock vara en grupp konstnärer som gjort dockorna som en kommentar till det polisvåld man skulle manifestera mot. Omgivningen var mycket tydlig och gruppen bad om ursäkt.
Det omgivande samhället måste också här vara mycket tydligt rörande hängda dockor och demonstrationer som dominerar det offentliga rummet i en tid då enskilda judar i Sverige pressas på ”svar”.
Handen på hjärtat. Det är klart att vi fattar! Det är viktigt att vi visar det. Även om det inte gör skillnad i stunden och även om arrangörer och aktivister kommer att ha fortsatt svårt att hålla rent i leden så är det viktigt för våra judiska medmänniskor att vi ser och inte låtsas att vi inte förstår.
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
