Har svensk media glömt Ukraina? 

Sverige är ett litet land och därför har det offentliga rummet en tendens att springa åt samma håll. Lite skämtsamt kan det röra sig om alltifrån sport till konsumtionsvanor. Som padelhysterin under pandemin till att många nyligen ville köpa en mönstrad kaffeburk. När det gäller vad som för tillfället är på modet går det att rycka på axlarna eller, som i fallet med kaffeburken Mon amie, gratulera Zoéga och Rörstrand till lyckad marknadsföring. 

Ensidigheten blir däremot farlig när det inte handlar om trivia som motionsvanor eller kafferepsestetik. Journalistik och speciellt utrikesbevakningen är livsviktig för samhället och den senare även för vår nationella säkerhet. De flesta konsumerar enbart svensk media och är därför beroende av vad redaktionerna prioriterar.

Det finns ingen demokratiskt sinnad person som inte känner en gnutta hopp över händelserna i Iran. Att mullorna kanske faller är ett litet steg i rätt riktning, även om dessa borde ha bekämpats långt tidigare. Men Sverige kan i bästa fall stå och titta på. Det är nationerna i närområdet, jämte USA, som måste göra grovjobbet. Ändå domineras media av artiklar om Iran, vilket i sin tur tar syre från den konflikt där vår insats är livsviktig och som gemene man därför inte får glömma. Rysslands invasion av Ukraina är nu inne på sitt femte år, men reportage om och analyser av kriget blir allt färre. 

Frågan är varför Ukraina har fått stryka på foten för mer eller mindre ogenomtänkta reportage om alltifrån vad exil-iranier tycker till dussinanalyser baserade på CNN. En delorsak är självklart antalet välintegrerade och köpstarka iranier i Sverige, vilka är flitiga mediekonsumenter. Men det handlar också om en dålig tradition inom svensk utrikespolitik kombinerad med journalistisk lathet. 

Kort efter mullornas maktövertagande 1979 beskrev Olof Palme Iran som ett land vilket ”byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. Även då var uttalande naivt och en illustration av Sveriges utrikespolitiska mentalitet oavsett regeringar: Man engagerar sig helst i länder med varmare klimat, litar på vad ledarna säger och slipper konsekvenserna av sitt agerande. En inställning vilket smittat av sig på utrikesjournalistiken.

Iran är just nu ”sexigt” men vårt praktiska handlingsutrymme är, milt uttryckt, begränsat. Kriget i Ukraina pågår dock fortfarande och all säkerhetspolitisk debatt som handlar om Iran stjäl syre från Ukraina.

Vi är inte landet lagom utan ett land av extremer med ett begränsat utrikespolitiskt handlingsutrymme. Sverige har sedan 1950-talet velat skapa fred i Mellanöstern – och alltid misslyckats. Däremot kan vi åstadkomma verklig skillnad i Ukraina och det är hög tid att växa upp. Vi är varken en reell eller moralisk stormakt utan ett litet land i norra Europa som hela tiden måste prioritera vårt närområde. Det är farligt att svenska journalister återgått till sin ovana att hellre skriva om konflikter långt borta än om ett land som ligger nära oss och där vi delar en tusenårig historia. 

Vi måste fortsätta att prioritera Ukraina.

Mats Qviberg är finansman