Hög tid för borgerlig valallians
Utsikterna för omval av regeringen Kristersson hänger på om L och KD klarar riksdagsspärren. Opinionssiffrorna ser inte alltför ljusa ut.
Det är som vanligt ett år före riksdagsvalet: nomineringstider i partierna och Liberalerna och Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren i opinionsmätningarna. SD överglänser just nu Moderaterna i mätningarna. Det ser hängigt ut för den borgerliga koalitionsregeringen.
Sakpolitiskt är det dock inte så illa. Tidöavtalets långa lista har i stort prickats av. Samarbetet i regeringskansliet, där SD har representation, förefaller gå gnisselfritt och kan stå som modell vid ett omval; Åkesson bröstar dock upp sig och vill sitta i nästa borgerliga regering, annars hotar han att gå i opposition.
En mandatperiod går fort för en regering. Första året skall regeringstyglarna samlas och sista året ska nästa val förberedas. I praktiken återstår sedan två år att visa handlingskraft. Det har regeringen onekligen gjort, inte minst på det kriminal- och migrationspolitiska området.
Utsikterna för regeringen Kristersson att bli omvald hänger dock på om L och KD klarar riksdagsspärren. Opinionssiffrorna för dem ser just nu inte alltför ljusa ut.
Bedömare och politiska tyckonomer talar regelmässigt, nästan axiomatiskt, om att dessa två partier kan räddas över spärren genom ”stöd- eller taktikröster”. Därmed avses moderata röster.
M-väljare skall alltså för det gemensamt borgerliga bästa rösta på annat än sitt förstaval – samtidigt som M tävlar med SD om att vara största parti på regeringssidan. Åkesson har inte helt fel när han, om partiet blir större än M, propsar på statsministerposten. Siffror talar.
Undersökningar visar att borgerliga väljare är mer angelägna om att det går bra för den samlade borgerligheten än för enskilda partier (annat är det för partiaktiva som vanligen sätter det egna partiet främst). Vår vallag medger att det borgerligas bästa kan tillgodoses genom att de tre regeringspartierna samlas under ett gemensamt paraply (partibeteckning), förslagsvis Borgerlig Allians. Hittar Centern tillbaks till sin borgerliga själ är de förstås välkomna att ansluta. Den värderingsmässig spännvidden i det borgerliga lägret är mindre än inom S med sitt organisatoriskt stora tält.
Tanken på en borgerlig valallians är luftad många gånger förut under årens lopp, av mig senast på SvDs ledarsida (26/7-24 och 8/2 2025) och inspirerad av den Allians som ledarsidan lyckosamt förordade när det begav sig år 2004 och förverkligad år 2006 (låt vara inte i den fulla tekniska ordning som föreslogs).
En valallians kräver inte gemensamma vallistor eller sammanslagning av partier. De i alliansen ingående partierna går fram med de kandidatlistor som de har satt samman genom sin egen interna ordning. Väljarna avgör sedan – utan taktik- eller stödröstning – hur utfallet i mandat blir genom sitt val av de i den Borgerliga Alliansen ingående skilda valsedlarna.
Inga röster går förlorade, alla räknas. Och De borgerliga kan knuffa ut SD och inta gamla Förstakammarsalen i riksdagen för sina gruppmöten. En borgerlig Allians torde nämligen bli större än SD, vilket också skulle dämpa Åkessons statsministerambitioner.
En borgerlig valallians är en win-win. Varför dröjer då arbetet med den? Endast partisekreterarna vet. De bör förmås att komma ut på arenan och förklara vad de menar att nackdelarna är. Ja, det statliga partistödet påverkas, men det kan avhjälpas genom att uppdelningen i kanslistöd och mandatstöd upphävs och att allt blir mandatrelaterat statligt bidrag. Det kan ske retroaktivt. Så låt arbetet med en valallians börja – ännu finns tid.
Men den börjar bli knapp. Klockan tickar.
Det är som vanligt ett år före riksdagsvalet: nomineringstider i partierna och Liberalerna och Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren i opinionsmätningarna. SD överglänser just nu Moderaterna i mätningarna. Det ser hängigt ut för den borgerliga koalitionsregeringen.
Sakpolitiskt är det dock inte så illa. Tidöavtalets långa lista har i stort prickats av. Samarbetet i regeringskansliet, där SD har representation, förefaller gå gnisselfritt och kan stå som modell vid ett omval; Åkesson bröstar dock upp sig och vill sitta i nästa borgerliga regering, annars hotar han att gå i opposition.
En mandatperiod går fort för en regering. Första året skall regeringstyglarna samlas och sista året ska nästa val förberedas. I praktiken återstår sedan två år att visa handlingskraft. Det har regeringen onekligen gjort, inte minst på det kriminal- och migrationspolitiska området.
Utsikterna för regeringen Kristersson att bli omvald hänger dock på om L och KD klarar riksdagsspärren. Opinionssiffrorna för dem ser just nu inte alltför ljusa ut.
Bedömare och politiska tyckonomer talar regelmässigt, nästan axiomatiskt, om att dessa två partier kan räddas över spärren genom ”stöd- eller taktikröster”. Därmed avses moderata röster.
M-väljare skall alltså för det gemensamt borgerliga bästa rösta på annat än sitt förstaval – samtidigt som M tävlar med SD om att vara största parti på regeringssidan. Åkesson har inte helt fel när han, om partiet blir större än M, propsar på statsministerposten. Siffror talar.
Undersökningar visar att borgerliga väljare är mer angelägna om att det går bra för den samlade borgerligheten än för enskilda partier (annat är det för partiaktiva som vanligen sätter det egna partiet främst). Vår vallag medger att det borgerligas bästa kan tillgodoses genom att de tre regeringspartierna samlas under ett gemensamt paraply (partibeteckning), förslagsvis Borgerlig Allians. Hittar Centern tillbaks till sin borgerliga själ är de förstås välkomna att ansluta. Den värderingsmässig spännvidden i det borgerliga lägret är mindre än inom S med sitt organisatoriskt stora tält.
Tanken på en borgerlig valallians är luftad många gånger förut under årens lopp, av mig senast på SvDs ledarsida (26/7-24 och 8/2 2025) och inspirerad av den Allians som ledarsidan lyckosamt förordade när det begav sig år 2004 och förverkligad år 2006 (låt vara inte i den fulla tekniska ordning som föreslogs).
En valallians kräver inte gemensamma vallistor eller sammanslagning av partier. De i alliansen ingående partierna går fram med de kandidatlistor som de har satt samman genom sin egen interna ordning. Väljarna avgör sedan – utan taktik- eller stödröstning – hur utfallet i mandat blir genom sitt val av de i den Borgerliga Alliansen ingående skilda valsedlarna.
Inga röster går förlorade, alla räknas. Och De borgerliga kan knuffa ut SD och inta gamla Förstakammarsalen i riksdagen för sina gruppmöten. En borgerlig Allians torde nämligen bli större än SD, vilket också skulle dämpa Åkessons statsministerambitioner.
En borgerlig valallians är en win-win. Varför dröjer då arbetet med den? Endast partisekreterarna vet. De bör förmås att komma ut på arenan och förklara vad de menar att nackdelarna är. Ja, det statliga partistödet påverkas, men det kan avhjälpas genom att uppdelningen i kanslistöd och mandatstöd upphävs och att allt blir mandatrelaterat statligt bidrag. Det kan ske retroaktivt. Så låt arbetet med en valallians börja – ännu finns tid.
Men den börjar bli knapp. Klockan tickar.
