Hopp om nedräkning för Irans skägg

”Ni har klockorna, vi har tiden” lyder ett ökänt citat från en representant för Al Quaida. Innebörden är att ingenjörernas försprång inget har att hämta hos terrorister med evigheten på sig att vänta in segern. Auktoritära länder tenderar oftare än andra att välja sin tid. Venezuela har ändrat den hit och dit. Nordkorea likaså. Turkiets Erdoğan lade på ett svårfattbart sätt till en timme inför ett val. Det handlar som alltid om storhetsvansinne.

Men talk of heaven, there is no heaven but here; Men talk of hell, –  there is no hell but here;
Men of hereafters talk, and future lives, – O love, there is no other life – but here.

Så låter det i Edward FitzGeralds vittberömda översättning av poeten och astronomen Omar Khayyems (1048–1131) Rubaiyat. Dessa så kallade fyrradingar kritiserar både kyrklig intolerans och intar en epikureisk syn på tillvaron. För sina tolkningar av – bland annat – Khayyem mottog Eric Hermelin 1942 medalj av själva shahen. Den levererades till Sankt Lars sjukhus i Lund där Hermelin permanent inrättats med motiveringen ”i stort behof af vård å hospital”. I 35 år blev han där, helt frivilligt. 

Fler borde följa exemplet i stället för att vanstyra riken. Förstå att de inte fungerar i världen. Då hade Persien fortsatt blomstra annat än i folkets sinnen, minnen, historia. Men något sker. Jorden värms. Knoppas. Aning om vår.

De skarpa tecknen visade sig först på basarerna. Strax innan jul vägrade försäljarna att hålla butikerna öppna. Demonstranter strömmade till. Vattenbrist, 40-procentig inflation, valutan (riyalen) i bottenläge, recession och stigande matpriser har förvärrat redan prekära förhållanden.

På gatorna syns nu människor i alla åldrar och från alla samhällsklasser. Män och kvinnor. Unga som gamla. Sociala medier vittnar om hopp om förändring, om att det är annorlunda den här gången. Viljan och beslutsamheten att få bort mullorna tränger genom vardagliga meningsskillnader. Allt är banalt utom det. 

Basij-milisen och de så kallade säkerhetsstyrkorna slår tillbaka. Griper. Skjuter. Antalet döda är oklart. Kanske 16. Säkert fler. Många tvingas underteckna falska erkännanden. Så sent som 2024 infördes en ny sedlighetslag som medger dryga böter, piskstraff och 15 års fängelse för överträdelser. Ändå biter det inte på samma sätt som förr. Berättelser om hur ungdomar ignorerar polisers tillrättavisningar är otaliga. Regimen skapar förgäves störningar i internet för att försvåra koordinering. De har som sagt aldrig rått över tekniken. Och timglaset ser trasigt ut.

Protesterna framställs i svenska medier som isolerade händelser, men de bygger på tidigare vågor, senast 2022 under parollen liv-kvinna-frihet efter att Mahsa Amini misshandlats till döds av moralpolisen. Tittar man på Iran långt utifrån ter det sig lika märkligt att de fått en gudsrubbad regim som om att Norge skulle få det. Dissonansen är enorm mellan vad befolkningen är och vad de tvingas leva med och i. 

Apologeterna vänsteröver ger sig givetvis tillkänna. De som med giftsvampletarblick lyckas hitta varenda totalitärt mycels kardinalförbrytelser och försvara dem. Hellre mördarmullor, Hamas och Maduro än det demokratiska väst, eftersom demokrati i dessa människors ögon anses vila på förtryck, imperialism och koloniala idéer. Allt saxat ur revolutionsgardets skäggiga manus.

I en underrättelserapport ryktas det att den 86-åriga Ayatollah Ali Khamenei umgås med planer på flykt. Huruvida det stämmer spelar mindre roll än uppgiftens spridning. Stabiliteten, den som vilar på våld, skakar. Shakespeares Macbeth gnuggar inte längre händerna.

Från huvudstaden Teheran löper demonstrationerna vidare ut i landet. Enligt oppositionskällor förekommer de i över hundra städer och i 20 av Irans 31 provinser. Allt fler förefaller sluta upp bakom den störtade shahens son, tronpretendenten Reza Pahlavi, som vid ett maktskifte lovat fria val, medborgerliga rättigheter och religionsfrihet.

”Död åt diktatorn!” ropas på torgen. Det låter som en blomma. O love, there is no other life – but here. Den islamska republikens ledare har aldrig haft klockarna. Nu har de inte heller tiden.

Klara Klingspor är kulturskribent