Hummus och humanism stoppar inte krig

Det finns en särskild sorts västerländsk optimism som gränsar till religiös tro. Den bygger på övertygelsen att alla människor innerst inne vill väl. Krig ses då ibland som missförstånd som kan lösas med dialog över brunch med hummus och humanism.

Jag växte upp med krigets soundtrack – granater som morgonradio och sirener som godnattsaga. Vi lärde oss att skilja på olika explosioner, som en sorts praktisk musikutbildning för barn i konfliktzoner. Skillnaden på Kalasjnikov och artilleri kunde vi innan multiplikationstabellen. I en absurd vardag blev humor en mental skottsäker väst.

Krig kan beskrivas, men kanske inte förstås fullt ut. Hur förklarar man det för dem vars erfarenhet av jobbiga ljud sträcker sig till tandläkarens borr? Tillkortakommandet lurar i bakgrunden, som när snö beskrivs för någon från Sahara – man kan visa bilder, men kylan går inte genom skärmen.

Den västerländska tron på dialog är i grunden sympatisk, men ibland också ett hinder för att förstå olika fenomen. Det är tron att om vi bara pratar tillräckligt länge och säger ”dialog” i rätt tonläge så lägger även de mest fanatiska milismännen ner vapnen och köper odlingslotter. Det är en vacker tanke, men i praktiken lika effektiv som att bota rabies med kramar.

Med den tron följer övertygelsen att alla människor egentligen vill ha fred, demokrati och en hygglig pension. När verkligheten motsäger det letar man förklaringar i förtryck, fattigdom och kolonialism. Ideologi reduceras till sociala omständigheter och terrorister ses som vilsekomna scouter som tagit fel avfart till lägerelden.

Gazakriget har gjort detta särskilt tydligt. Länge tolkades Hamas handlingar som desperation och legitima uttryck för motstånd, något som kunde mildras med tillräckligt många samtal. Parallellt finns förstås oviljan att erkänna att vissa människors kompass inte pekar mot Genèvekonventionen utan mot paradiset. Svårast har det faktum varit att i möte med Hamas finns inga val. 

När bomber faller, faller de över framtider som aldrig hann börja. Krig är alltid en förlustaffär när oskyldiga dör. Men det förändrar inte att verkligheten ibland är brutalare än våra ideal. I krig handlar det sällan om valet mellan gott och ont, utan mellan svårt och outhärdligt. Sådan brutalitet är främmande för oss i väst, där vi slipper välja mellan våra och andras barn.

Bilder på ruiner och misär gör något med oss. Den empatin är en styrka. Men den kan också oss leda till föreställningen att det finns enkla vägar ur våldet. Det gör det sällan. Hur många civila offer är ”rätt antal” när du måste skydda dina barn från våldtäkter och halshuggning? Det finns inga givna svar.
Har jag fel? Blunda, tänk på att ditt barn utsätts för det och ge mig det korrekta antalet. 

Som barn räknade jag sekunderna mellan explosioner och bad att natten skulle ta slut. Samtidigt förstod jag att fred inte alltid talas fram, den inträffar först när aggressorn inte längre kan skjuta. Om raketerna fortsatt att hagla, hade jag sannolikt inte läst riktiga godnattsagor senare i livet. Det är den oförsonliga verkligheten.

Samma svåra ekvation har israeler behövt hantera i det senaste Gazakriget. Väst behöver inte bli cyniskt, utan bara inse att humanism inte är en gångbar universell valuta överallt. I vissa miljöer är den som monopolpengar: färggrann, men värdelös.