Hunger, svält, sjukdom eller propaganda
Nödhjälp är hjälporganisationernas affärsidé, så tjänar de pengar. Det är ingen konspirationsteori utan ett faktum alla i branschen vet om.
Något är allvarligt fel i rapporteringen kring svälten i Gaza. Jag har dragit mig i det längsta för att påpeka det, eftersom det är som att sticka huvudet i ett veritabelt getingbo. Hela nyhetsrapporteringen därifrån är så kraftigt dominerad av känslor att det tycks omöjligt att föra en saklig och kritisk diskussion om situationen.
I princip all information vi får från Gaza utgår från Hamas. Det kan vara Hamaskopplade arabiska journalister som står för rapporteringen, eller det Hamaskontrollerade hälsoministeriet eller utländska hjälparbetare på plats. De sistnämnda är underställda Hamas kontroll, om de rapporterar något till omvärlden som inte stämmer med Hamas narrativ så blir deras verksamhet där sannolikt inte långvarig.
De utländska hjälporganisationer som jobbar med Gaza fungerar som vilka affärsdrivande företag som helst. Nödhjälp är deras affärsidé, det är den de tjänar pengar på och därför är det naturligtvis av högsta vikt för dem att framställa nöden som värsta tänkbara. Det här är inte en konspirationsteori från min sida, det är ett faktum som alla i hjälpbranschen känner till.
Jag har som journalist rest i svältdrabbade områden i världen. Mest notabelt i norra Etiopien vid slutet av 1980-talet då krig pågick och nöden var extrem. Jag umgicks med och bodde hos människor som levde på gränsen mellan liv och död. Livsmedelsbristen var total, även jag saknade mat under resan och när jag efter några veckor kom hem hade jag tappat åtta kilo. En bagatell för mig men en katastrof för dem som inte kan undfly nöden.
Det är skillnad på hunger och svält. Hunger är plågsamt men ändå hanterbart. Svält är ett livshotande tillstånd. Då är frågan: Svälter människor i Gaza? Det är ingen akademisk fråga, den är avgörande för hur vi ska betrakta hela tragedin där.
Jag kan bara säga att de människor jag ser på teve varje kväll, som uttrycker att de svälter, inte ser ut som svältande människor. De liknar på intet vis de skelettlika svältoffer jag träffade i Etiopien. Människorna i Gaza på tevebilderna har hull, frisk ansiktsfärg, synliga muskler.
Hunger och dåliga levnadsförhållanden – vilket utan tvivel är vanligt i Gaza – kan göra människor sjuka. Jag har träffat många extremt magra människor i Afrika som jag trodde var svältoffer men som i realiteten var sjuka. Tuberkulos är exempelvis vanligt där flyktingar trängs samman.
För att rätt kunna bedöma den faktiska situationen i Gaza, där dödskulten Hamas ännu står för informationslämningen, måste vi veta vad vi pratar om. Just nu tycks världen vara övertygad om att allvarlig svält råder där.
Då är det dags att ställa den obligatoriska journalistiska frågan: Är det sant?
Något är allvarligt fel i rapporteringen kring svälten i Gaza. Jag har dragit mig i det längsta för att påpeka det, eftersom det är som att sticka huvudet i ett veritabelt getingbo. Hela nyhetsrapporteringen därifrån är så kraftigt dominerad av känslor att det tycks omöjligt att föra en saklig och kritisk diskussion om situationen.
I princip all information vi får från Gaza utgår från Hamas. Det kan vara Hamaskopplade arabiska journalister som står för rapporteringen, eller det Hamaskontrollerade hälsoministeriet eller utländska hjälparbetare på plats. De sistnämnda är underställda Hamas kontroll, om de rapporterar något till omvärlden som inte stämmer med Hamas narrativ så blir deras verksamhet där sannolikt inte långvarig.
De utländska hjälporganisationer som jobbar med Gaza fungerar som vilka affärsdrivande företag som helst. Nödhjälp är deras affärsidé, det är den de tjänar pengar på och därför är det naturligtvis av högsta vikt för dem att framställa nöden som värsta tänkbara. Det här är inte en konspirationsteori från min sida, det är ett faktum som alla i hjälpbranschen känner till.
Jag har som journalist rest i svältdrabbade områden i världen. Mest notabelt i norra Etiopien vid slutet av 1980-talet då krig pågick och nöden var extrem. Jag umgicks med och bodde hos människor som levde på gränsen mellan liv och död. Livsmedelsbristen var total, även jag saknade mat under resan och när jag efter några veckor kom hem hade jag tappat åtta kilo. En bagatell för mig men en katastrof för dem som inte kan undfly nöden.
Det är skillnad på hunger och svält. Hunger är plågsamt men ändå hanterbart. Svält är ett livshotande tillstånd. Då är frågan: Svälter människor i Gaza? Det är ingen akademisk fråga, den är avgörande för hur vi ska betrakta hela tragedin där.
Jag kan bara säga att de människor jag ser på teve varje kväll, som uttrycker att de svälter, inte ser ut som svältande människor. De liknar på intet vis de skelettlika svältoffer jag träffade i Etiopien. Människorna i Gaza på tevebilderna har hull, frisk ansiktsfärg, synliga muskler.
Hunger och dåliga levnadsförhållanden – vilket utan tvivel är vanligt i Gaza – kan göra människor sjuka. Jag har träffat många extremt magra människor i Afrika som jag trodde var svältoffer men som i realiteten var sjuka. Tuberkulos är exempelvis vanligt där flyktingar trängs samman.
För att rätt kunna bedöma den faktiska situationen i Gaza, där dödskulten Hamas ännu står för informationslämningen, måste vi veta vad vi pratar om. Just nu tycks världen vara övertygad om att allvarlig svält råder där.
Då är det dags att ställa den obligatoriska journalistiska frågan: Är det sant?
