Hur stor är risken för krig om Taiwan? 

Donald Trump har besökt Kina, och toppmötet mellan USA:s president och Xi Jinping är nu över. Frågan om Taiwan har blivit den centrala skiljelinjen i det nya kalla kriget och utgör konfliktens främsta brännpunkt. Därför stod den högst på Kinas agenda under toppmötet i Beijing. Huruvida mötet förde oss närmare eller längre bort från en kris kring Taiwan är svårt att avgöra. 

Kina skärpte retoriken medan USA höll fast vid sin tidigare linje. Xi sade att länderna ”borde vara partners snarare än rivaler”, men han varnade också för att en felhantering av Taiwan skulle kunna äventyra relationen. Få konkreta framsteg gjordes, besöket har varit mer symboliskt än substantiellt. Xi verkar enligt många experter inte överväga några omedelbara militära åtgärder mot Taiwan, såsom invasion eller blockad. Bedömningen är i stället att Beijing satsar på en långsiktig politisk strategi för att gradvis öka sitt inflytande över ön. 

Det förekom före mötet spekulationer om att Xi skulle försöka få Trump att förändra USA:s hållning till Taiwan och tydligare ta avstånd från taiwanesisk självständighet. Men den officiella retoriken från kinesiskt håll gav inga tydliga tecken på det. Snarare har det handlat om att pressa USA att bromsa sina vapenleveranser till Taipei. Den dominerande analysen är att Xi ser ett krig om Taiwan som alltför riskfyllt.

Folkets befrielsearmé anses ännu inte redo för ett sådant äventyr. Kinas strategi sägs i stället bygga på tålamod, att genom handel, turism och ökade mellanfolkliga kontakter göra Taiwan mer beroende av fastlandet och samtidigt minska motståndet mot en framtida återförening under modellen ”ett land, två system”. 

Utvecklingen i taiwanesisk politik stärker också den kinesiska kalkylen. Oppositionspartiet Kuomintang har en mer Kinavänlig linje än president Lai Ching-tes självständighetsorienterade hållning, och Beijing hoppas kunna öka sitt inflytande genom kommande val utan militärt våld. 

Men den växande samsynen om att Kina inte planerar ett omedelbart angrepp kan i sig vara oroande, enligt historikern Niall Ferguson, som menar att den riskerar att skapa en farlig liknöjdhet.

För bara några år sedan varnade dåvarande CIA-chefen Bill Burns för att Xi hade gett den kinesiska militären order om att vara redo för en invasion av Taiwan senast 2027. I dag är tongångarna mer försiktiga. USA:s underrättelsebedömningar menar att Kina inte har någon fast tidsplan för en invasion eller för återförening. Ändå finns det skäl att inte underskatta Xis ambitioner. För honom är ”återföreningen” med Taiwan en central del av den kinesiska nationalismens berättelse – detta trots att Taiwan aldrig har styrts av Folkrepubliken Kina. 

Nya analyser visar dessutom att Beijing förbereder sig för mer aggressiva scenarier. Kina uppges bland annat ha byggt upp replikor av delar av Taipei för att kunna öva på riktade operationer mot Taiwans ledning. Xi har också juridiska verktyg på sin sida, exempelvis anti-secessionslagen från 2005, som öppnar för ”icke-fredliga metoder” om Taiwan skulle röra sig mot formell självständighet.

Xis retorik om Taiwan präglas alltmer av historiska och nationalistiska argument. Han beskriver Taiwan och Kina som oskiljaktiga delar av samma nation och framhåller gemensamma historiska och kulturella band över Taiwansundet. Retoriken påminner på flera sätt om Vladimir Putins argumentation om Rysslands och Ukrainas historiska enhet före invasionen 2022. Historien lär oss att vi bör ta auktoritära ledare på orden. Det återkommande västerländska felslutet att utgå från att alla tänker som vi, har gång på gång straffat sig. 

USA:s hållning är fortfarande strategiskt tvetydig, vilket länge har avskräckt Kina, men den kan nu behöva ses över. Författaren Eyck Freymann, som skrivit boken Defending Taiwan, föreslår tre åtgärder för att stärka USA:s avskräckningsförmåga: Kraftigt ökade försvarsutgifter, en återgång till kalla krigets medvetna vågspel där man vågar närma sig krigets gräns utan att gå över den, samt ett fördjupat militärt samarbete i Stilla havet, ett slags Nato riktat mot Kina, kombinerat med gradvis ekonomisk frikoppling från Beijing. 

Asiens maktförskjutning gör regionen till världspolitikens centrum, medan Europa hamnar i bakgrunden. Ett kinesiskt övertagande av Taiwan skulle innebära ett betydande bakslag för den demokratiska världen och kraftigt minska västvärldens strategiska inflytande i Asien. En kris i Taiwansundet skulle få konsekvenser för den globala ekonomin som gör att stängningen av Hormuzsundet bleknar i jämförelse.

Det är i ljuset av detta som USA:s omläggning av sin utrikespolitik behöver förstås.

Andreas Birro är fri skribent och opinionsbildare