Infantila politiker infantiliserar politiken

På Nooshi Dadgostars Tiktok ser vi inte längre den bistert allvarliga partiledaren som brukar spänna sina mörka hundögon i politiska motståndare och tala om att ”ta ansvar för Sverige”. I stället möter vi en läppglansglad influencer som skakar loss på dansgolvet till tonårspop, pratar om ”storkukslugn” och berättar att hon ”vapar på riksdagens balkong”.

I ett uppmärksammat klipp sminkar sig vänsterledaren framför kameran medan följande lista rullar i bild över saker hon ”tyvärr älskar”:

– att få Ulf Kristersson att ”skaka”
– att vara ”folks största crush”
– att ha ”mer storkukslugn än alla män i regeringen”
– att ge motståndare ”the stare” i debatter
– att vara besatt av nudlar
– att fälla regeringen
– att avslöja ”högerns lögner”
– och att ”vapea på riksdagens balkong”.

Klippen har väckt både skratt och sekundärskam – liksom frågor om hur vi ser på våra partiledares roll i samhällsdebatten. Vissa undrade till och med om det rörde sig om deepfake eller ett kapat konto.

Men det är ingen fejk. Det här är en medveten rebranding: Nooshi som tonårsinfluencer, paketerad för Tiktok-generationen.

Självklart ska politiker finnas på sociala medier. Men frågan är hur. Att göra lättsam underhållning av riksdagsuppdraget, i en tid när förtroendet för politiker redan är skört, kan möjligen ge några tusen extra likes – men riskerar att spä på bilden av politik som just ett spel, ett skämt, ett content-format bland andra.Dadgostars approach kan verka harmlös – lite kul, lite självdistans – men den riskerar att bidra till en infantilisering av politiken.

Den som leder ett riksdagsparti förväntas fatta beslut om skatter, trygghet, sjukvård, försvar – inte bara leverera nästa virala klipp.Och just i Vänsterpartiets fall blir kontrasten särskilt skarp. Det här är ett parti som brottas med betydligt allvarligare problem än bristen på tiktokvänligt innehåll: endemisk extremism i leden, terrorromantik, återkommande antisemitiska uttryck från ledande partiföreträdare och en partikultur där gränserna mot den yttersta vänstern ofta är suddiga. Att då iscensätta sig själv som tonårsinfluencer ter sig inte bara ovärdigt – utan som en medveten avledning från mer brännande frågor.

Nej, Nooshi. Sverige behöver inte en partiledare som poserar med läppglans och Tiktok-filter. Sverige behöver politiker som tar sitt mandat och sina väljare på allvar. Om det finns tid över vid sidan av att ”vapea på riksdagens balkong” vore det kanske klokt att börja med något betydligt viktigare: att städa upp i det egna partiet.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent, tidigare Visiting Scholar vid Georgetown, Harvard, Stanford och Columbia University.