Ingen förbundskansler har förödmjukats så som Friedrich Merz
Friedrich Merz fick inte de 316 röster som krävdes. Nu är han historisk som den förste förbundskanslern att inte få förbundsdagens förtroende.
CDUs partiledare Friedrich Merz klarade inte förtroendeomröstningen i den tyska förbundsdagen. Ingen förbundskansler har tidigare gått samma förödmjukande öde till mötes. Tysk parlamentarisk historia skrivs.
Parlamentarismens grundläggande idé att en regering ska ha parlamentets förtroende kan uttryckas på olika sätt. Tyskland tillämpar positiv parlamentarism, vilket innebär att den tillträdande förbundskanslern måste få ett uttryckligt stöd av en majoritet i förbundsdagen. I den slutna omröstningen saknades sex röster: Merz fick 310 röster i stället för nödvändiga 316.
Sverige, Norge och Danmark har däremot negativ parlamentarism. Regeringens förtroende mäts inte explicit i omröstning i parlamentet, utan antas till det motsatta är bevisat. Den negativa parlamentarismen har haft stor betydelse för att minoritetsregeringar varit den vanligaste regeringstypen i Skandinavien. En regering behöver bara tålas, inte stödas.
Den tyska storkoalitionens framtid är därför nödvändigtvis inte redan över. Förbundsdagen har nu 14 dagar på sig att på nytt rösta på Merz eller någon annan kandidat som förbundskansler. Det finns inga begränsningar i den tyska grundlagen om hur många omröstningar som kan hållas, men om inte en absolut majoritet kan uppbådas kan en kandidat utses utan majoritetsstöd.
Det spekuleras att ledamöter från SDP trotsat partipiskan och röstat med fötterna. Det socialdemokratiska partiets medlemmar godkände samarbetet i helgen med en betryggande majoritet och det gemensamma regeringsprogrammet för den rödblå storkoalitionen presenterades i helgen. CDUs partiledare Merz menade att de två partierna visade vilja att bär ansvar i en omvälvande tid, som kräver långsiktiga samförståndslösningar.
De högerradikala partiernas genombrott och etablering i Europas länder har radikalt ritat om den politiska kartan. I flera länder, i likhet med Sverige, har konservativa partier bildat regeringar som inkluderar de högerradikala partierna som fullvärdiga koalitionspartners eller som stödpartier. De konservativa och högerradikala partierna står varandra närmare i politiska sakfrågor som migration, brottslighet, familjepolitik och även i vissa fall ekonomisk politik.
Regeringssamarbeten mellan konservativa och socialdemokratiska partier handlar därför inte primärt om ideologisk närhet och gemensamma politiska prioriteringar. Storkoalitionens regeringsprogram vittnar om kompromisser. Socialdemokraterna har accepterat restriktioner i migrationspolitiken, och kristdemokraterna har gått med på utökade infrastruktursatsningar, höjda minimilöner och pensionsgarantier.
Medverkan i ideologiskt breda regeringskoalitioner har ett pris. Kompromisserna kan kosta på ett i det senaste parlamentsvalet tilltufsat SDP, som gjorde sitt historiskt sämsta val med drygt 16 procent av de avgivna rösterna.
Förklaringen till storkoalitionens tillblivelse är att det inte finns något annat tillgängligt majoritetsalternativ. Det högerradikala partiet Alternativ för Tyskland (AfD) är isolerat genom den så kallade ”brandväggen” : Inget parti vill samarbeta med det, än mindre inkludera det i ett regeringsunderlag. radikalisering avspeglas i att den tyska säkerhetstjänsten i början av maj klassificerade AfD som ett högerextremt parti. Partiets ungdomsorganisation och tre lokalpartiorganisationer har tidigare fått denna stämpel, vilket ger utökade möjligheter till avlyssning och övervakning av partiet.
Avsaknaden av andra möjliga regeringsalternativ än en rödblå storkoalition gör det sannolikt att förhandlingarna återupptas. Socialdemokraterna kommer antagligen att försöka förhandla fram ett mera fördelaktigt regeringsprogram i utbyte för sitt stöd. Frågan är om Merz vågar pröva sitt förtroende än en gång eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan?
CDUs partiledare Friedrich Merz klarade inte förtroendeomröstningen i den tyska förbundsdagen. Ingen förbundskansler har tidigare gått samma förödmjukande öde till mötes. Tysk parlamentarisk historia skrivs.
Parlamentarismens grundläggande idé att en regering ska ha parlamentets förtroende kan uttryckas på olika sätt. Tyskland tillämpar positiv parlamentarism, vilket innebär att den tillträdande förbundskanslern måste få ett uttryckligt stöd av en majoritet i förbundsdagen. I den slutna omröstningen saknades sex röster: Merz fick 310 röster i stället för nödvändiga 316.
Sverige, Norge och Danmark har däremot negativ parlamentarism. Regeringens förtroende mäts inte explicit i omröstning i parlamentet, utan antas till det motsatta är bevisat. Den negativa parlamentarismen har haft stor betydelse för att minoritetsregeringar varit den vanligaste regeringstypen i Skandinavien. En regering behöver bara tålas, inte stödas.
Den tyska storkoalitionens framtid är därför nödvändigtvis inte redan över. Förbundsdagen har nu 14 dagar på sig att på nytt rösta på Merz eller någon annan kandidat som förbundskansler. Det finns inga begränsningar i den tyska grundlagen om hur många omröstningar som kan hållas, men om inte en absolut majoritet kan uppbådas kan en kandidat utses utan majoritetsstöd.
Det spekuleras att ledamöter från SDP trotsat partipiskan och röstat med fötterna. Det socialdemokratiska partiets medlemmar godkände samarbetet i helgen med en betryggande majoritet och det gemensamma regeringsprogrammet för den rödblå storkoalitionen presenterades i helgen. CDUs partiledare Merz menade att de två partierna visade vilja att bär ansvar i en omvälvande tid, som kräver långsiktiga samförståndslösningar.
De högerradikala partiernas genombrott och etablering i Europas länder har radikalt ritat om den politiska kartan. I flera länder, i likhet med Sverige, har konservativa partier bildat regeringar som inkluderar de högerradikala partierna som fullvärdiga koalitionspartners eller som stödpartier. De konservativa och högerradikala partierna står varandra närmare i politiska sakfrågor som migration, brottslighet, familjepolitik och även i vissa fall ekonomisk politik.
Regeringssamarbeten mellan konservativa och socialdemokratiska partier handlar därför inte primärt om ideologisk närhet och gemensamma politiska prioriteringar. Storkoalitionens regeringsprogram vittnar om kompromisser. Socialdemokraterna har accepterat restriktioner i migrationspolitiken, och kristdemokraterna har gått med på utökade infrastruktursatsningar, höjda minimilöner och pensionsgarantier.
Medverkan i ideologiskt breda regeringskoalitioner har ett pris. Kompromisserna kan kosta på ett i det senaste parlamentsvalet tilltufsat SDP, som gjorde sitt historiskt sämsta val med drygt 16 procent av de avgivna rösterna.
Förklaringen till storkoalitionens tillblivelse är att det inte finns något annat tillgängligt majoritetsalternativ. Det högerradikala partiet Alternativ för Tyskland (AfD) är isolerat genom den så kallade ”brandväggen” : Inget parti vill samarbeta med det, än mindre inkludera det i ett regeringsunderlag. radikalisering avspeglas i att den tyska säkerhetstjänsten i början av maj klassificerade AfD som ett högerextremt parti. Partiets ungdomsorganisation och tre lokalpartiorganisationer har tidigare fått denna stämpel, vilket ger utökade möjligheter till avlyssning och övervakning av partiet.
Avsaknaden av andra möjliga regeringsalternativ än en rödblå storkoalition gör det sannolikt att förhandlingarna återupptas. Socialdemokraterna kommer antagligen att försöka förhandla fram ett mera fördelaktigt regeringsprogram i utbyte för sitt stöd. Frågan är om Merz vågar pröva sitt förtroende än en gång eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan?