Integrationen har gått åt fanders – därför vill L öppna sovjetiskt pionjärläger
Ingen mening med att hymla om syftet, talas det inte svenska i hemmet hamnar barnen på evig efterkälke. Obetänksamma Liberalerna vill förstatliga våra barn.
Toppbild: TT
I Christian Krachts roman Imperiet ämnar soldyrkande nudister rädda världen med hjälp av kokosnötens lära. Boken baseras på verkliga händelser i en söderhavskoloni i 1900-talets linda. Allt slutade förstås i katastrof.
Det var Krachts historia som föresvävande mig när föreningen med nom de guerre Liberalerna under tisdagen föreslog obligatorisk förskola 30 modiga timmar i veckan från tre års ålder.
Samhällsproblem ska undsättas och inget grepp är för långtgående eller långsökt. (KD) och (SD) protesterade direkt men avfärdar i allmänhet inte riktad språkförskola. Få hymlar om syftet. Integrationen har gått åt fanders. Talas inte svenska i hemmet hamnar barnen på evig efterkälke med dryga konsekvenser som följebåt. Därför vill Liberalerna öppna sovjetiskt pionjärläger.
Den cerebrala saltomortalen tycks ske enligt följande: Eftersom barn har specifika rättigheter ska föräldrar kollektivt fråntas egenmakt. Åtminstone är det vad som sker i praktiken när personligt ansvar förskjuts till instrumentell socialisering.
Även om hela 95 procent av landets barn är inskrivna i förskolan är variationerna på hur den nyttjas mångfaldiga. Införs obligatorium fråntas familjer möjligheten att agera efter önskemål och behov. Hur än (L) vänder sin feta nöt mot brännande himlaljus finns dessutom omständigheter vilka den auktoritära andan inte rår på: Perioden mellan noll och tre år grundlägger barnets språkfärdigheter.
Begynnelsen kastas således in efter fullbordan. Lagens följder riskerar bli ineffektiva och är redan nu ovetenskapliga. Alternativkostnaderna bär på ett kategoriskt imperativ: Propagerar man för att integrationen ska vara allt annat överordnad måste man förklara hur genomgripande strukturomvandlingar förväntas prägla uppväxande generationer till det bättre. Samt om drömmen om ”det bättre” egentligen är bra. (Svaret är nej.)
Journalisten Maja Larsson visar i Föräldrarnas födelse hur ingripande familjepolitik alltid har samvarierat med kriser, inte sällan demografiska, och utpekade blottor. Visst kan man höfta och betrakta outvecklad ordförståelse och bristande socialisering som samtida motsvarigheter till näringsbrist, död och vanvård. Men inför omfattande vittnesmål om våld i förskolan, såväl mellan barn som mot lärare, undrar jag hur projektet är tänkt att genomföras och utfalla. Lägger man till svårigheten att hitta lämplig personal och hederskulturens påverkan känns åtgärden som ett ödesmättat hot snarare än kunskapsfrämjande hugsvalan.
Lika lite som intensivt föräldraskap är ett ideal, lika obetänksamt är intensivt förstatligande av små barn. Tvång på gruppnivå är inte medlet för individuell frihet och frågan är om Liberalernas liberalism överlever satsningen. Ledaren för kokosnötsekten svalt i alla fall ihjäl.
Toppbild. Ett pionjärläger i kommunistiska Kazakstan under sovjettiden. Den svenska barnomsorgens framtid? Foto: Wikimedia Commons
***
I Christian Krachts roman Imperiet ämnar soldyrkande nudister rädda världen med hjälp av kokosnötens lära. Boken baseras på verkliga händelser i en söderhavskoloni i 1900-talets linda. Allt slutade förstås i katastrof.
Det var Krachts historia som föresvävande mig när föreningen med nom de guerre Liberalerna under tisdagen föreslog obligatorisk förskola 30 modiga timmar i veckan från tre års ålder.
Samhällsproblem ska undsättas och inget grepp är för långtgående eller långsökt. (KD) och (SD) protesterade direkt men avfärdar i allmänhet inte riktad språkförskola. Få hymlar om syftet. Integrationen har gått åt fanders. Talas inte svenska i hemmet hamnar barnen på evig efterkälke med dryga konsekvenser som följebåt. Därför vill Liberalerna öppna sovjetiskt pionjärläger.
Den cerebrala saltomortalen tycks ske enligt följande: Eftersom barn har specifika rättigheter ska föräldrar kollektivt fråntas egenmakt. Åtminstone är det vad som sker i praktiken när personligt ansvar förskjuts till instrumentell socialisering.
Även om hela 95 procent av landets barn är inskrivna i förskolan är variationerna på hur den nyttjas mångfaldiga. Införs obligatorium fråntas familjer möjligheten att agera efter önskemål och behov. Hur än (L) vänder sin feta nöt mot brännande himlaljus finns dessutom omständigheter vilka den auktoritära andan inte rår på: Perioden mellan noll och tre år grundlägger barnets språkfärdigheter.
Begynnelsen kastas således in efter fullbordan. Lagens följder riskerar bli ineffektiva och är redan nu ovetenskapliga. Alternativkostnaderna bär på ett kategoriskt imperativ: Propagerar man för att integrationen ska vara allt annat överordnad måste man förklara hur genomgripande strukturomvandlingar förväntas prägla uppväxande generationer till det bättre. Samt om drömmen om ”det bättre” egentligen är bra. (Svaret är nej.)
Journalisten Maja Larsson visar i Föräldrarnas födelse hur ingripande familjepolitik alltid har samvarierat med kriser, inte sällan demografiska, och utpekade blottor. Visst kan man höfta och betrakta outvecklad ordförståelse och bristande socialisering som samtida motsvarigheter till näringsbrist, död och vanvård. Men inför omfattande vittnesmål om våld i förskolan, såväl mellan barn som mot lärare, undrar jag hur projektet är tänkt att genomföras och utfalla. Lägger man till svårigheten att hitta lämplig personal och hederskulturens påverkan känns åtgärden som ett ödesmättat hot snarare än kunskapsfrämjande hugsvalan.
Lika lite som intensivt föräldraskap är ett ideal, lika obetänksamt är intensivt förstatligande av små barn. Tvång på gruppnivå är inte medlet för individuell frihet och frågan är om Liberalernas liberalism överlever satsningen. Ledaren för kokosnötsekten svalt i alla fall ihjäl.
Toppbild. Ett pionjärläger i kommunistiska Kazakstan under sovjettiden. Den svenska barnomsorgens framtid? Foto: Wikimedia Commons
***