Iran hotar med krig – och Irak står redo

Utvecklingen i Iran har nått en kritisk punkt. Protesterna mot fattigdom, hunger och systematisk korruption har återkommit med en intensitet som skakar själva fundamentet för den islamiska republik som etablerades efter 1979, under ayatollornas styre och doktrinen velayat-e faqih.

Samtidigt har regimens svar blivit alltmer välbekant: när det inre trycket ökar flyttas konflikten utåt. Ledande företrädare för styret i Teheran har under de senaste månaderna öppet hotat med att vid ett militärt angrepp mot Iran slå mot alla amerikanska intressen i regionen. Retoriken är inte defensiv – den är avskräckande och expansiv.

I Washington och flera europeiska huvudstäder har stödet för det iranska folkets rätt att protestera uttalats allt tydligare. Men varje sådan signal förstärker också regimens behov av regionala verktyg. Och här blir Irak avgörande.

Irak är ingen neutral granne utan en juridiskt skyddad front. När militära och politiska indikatorer i dag pekar på risken för en bred konfrontation mellan Iran å ena sidan och USA samt Israel å den andra, står Irak återigen i centrum. Inte som en självständig stat med full kontroll, utan som en operationsyta skyddad av lagen.

Detta är inte ett nytt mönster men skillnaden i dag är att Iraks roll inte primärt är militär – utan rättslig. Iranlojala shiitiska miliser i Irak, med stöd av politiska och juridiska strukturer, har förvandlats till ett instrument i Irans regionala strategi. I centrum för denna utveckling står en nyckelperson inom rättsväsendet: Faiq Zaidan, ordförande för Iraks högsta rättsliga råd.

Under en period verkade den officiella linjen i Bagdad – under internationellt tryck – gå mot att samla vapnen i statens händer. Retoriken om rättsstat och våldsmonopol blev allt vanligare. Men i takt med att krisen i Iran fördjupades skedde ett tydligt skifte. Man gick från avväpning till helig beväpning när ledande shiitiska milisgrupper i Irak offentligt deklarerade att de inte kommer att lämna ifrån sig sina vapen. Frågan – menade de – är avslutad.

Denna omsvängning sammanfaller med Teherans bedömning att en militär konfrontation närmar sig, men också behovet av att hålla den irakiska fronten öppen som ersättning för försvagade ombud i Libanon och Jemen. Irak blev inte ett alternativ utan en nödvändighet.

Till skillnad från Hizbollah i Libanon eller huthierna i Jemen verkar den irakiska milisen inte utanför staten – utan genom den.

Deras makt vilar på tre pelare: politiskt skydd via partier som ingår i regeringsmakten, säkerhetsinflytande genom infiltration av statliga institutioner och rättsligt skydd som ger dem närmast total straffrihet. Denna tredje pelare är den farligaste, den förvandlar illegala vapen till ett accepterat faktum.

Faiq Zaidan är domaren som talar med två röster. I statliga irakiska medier framställs Zaidan som garant för konstitutionen och rättsstatens stabilitet men dokumenterade händelser visar en annan bild. Offentligt försvarar han principen om att endast staten ska bära vapen. Samtidigt uppträder han tillsammans med ledare för väpnade miliser, deltar i ceremonier till minne av personer som internationellt klassats som terrorister och godkänner eller initierar rättsliga beslut med tydlig politisk laddning

Det mest uppmärksammade exemplet är utfärdandet av en arresteringsorder mot Donald Trump efter den amerikanska operationen där Qasem Soleimani och Abu Mahdi al-Muhandis dödades nära Bagdads flygplats. Beslutet saknade praktisk juridisk betydelse – men fungerade som en tydlig geopolitisk signal från Bagdad till Teheran.

Enligt västerländska analysinstitut fungerar Iraks rättsväsende i dag delvis som en del av den djupa staten – ett nätverk där formella institutioner används för att skydda informell makt. I detta nätverk samverkar milisledare, inflytelserika politiker, säkerhetschefer och delar av domarkåren.

Resultatet är kontroll över känsliga rättsprocesser, över utredningar om oljesmuggling, samt över narkotikarelaterade mål och milisens finansieringskanaler.

Här har rättsstaten inte brutits ned utan omdirigerats. Irak är den farligaste brickan i ett kommande krig, därför att följande skulle gälla vid en direkt konfrontation med Iran: Hizbollah är organisatoriskt försvagat och huthierna är militärt tillbakapressade men den irakiska milisen är intakt. Milisen verkar inom en internationellt erkänd stat, skyddas av inhemska domstolar och finansieras genom ett politiskt system som byggts med amerikanskt stöd sedan 2003.

Paradoxen är total. Ett system som skapades för stabilitet har blivit ett av Irans mest effektiva regionala verktyg.

När Irans ledning hotar att slå mot amerikanska intressen i hela regionen är det inte tom retorik. Hoten vilar på fungerande strukturer – och Irak är den mest stabila av dem. Det verkliga problemet är inte bara vapnen, utan vem lagen skyddar.

När domstolen skyddar vapnen, blir lagen själv en del av kriget.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut