Iran kokar när ekonomin rämnar

”Folket tolererar dyrare priser och inflation, men inte bristfällig hijab.” Så sammanfattade en iransk parlamentsledamot nyligen regimens världsbild. Ungefär samtidigt stod presidenten framför kamerorna och undrade – med inövad förvåning – var pengarna till de lönehöjningar som samma folk kräver egentligen ska komma ifrån.

Svaret kom inte från finansdepartementet, utan marknaden. I går slog dollarn nytt rekord i Iran och passerade 145 000 toman – motsvarande cirka 320 kronor – och har orsakat nya protester i Iran.

Irans självförvållade ekonomiska kris har förvärrats avsevärt de senaste åren. Valutan har stadigt tappat värde i en ekonomi där dollarn både är måttstock och livboj. I takt med att dollarn rusat har köpkraften, framtidstron och investeringarna försvunnit.

Hushållen har tömt sina besparingar, företag har slutat planera och ett redan trasigt samhällskontrakt har krackelerat ytterligare. Försvagningen av Irans regionala allierade efter attackerna den 7 oktober 2023, och det tolv dagar långa kriget i somras, har ökat den politiska osäkerheten och drivit kapitalflykten till nya höjder. Till detta kommer hårdare sanktioner kopplade till regimens kärnvapenambitioner, vars kostnad konsekvent vältras över på befolkningen.

Statistiken bekräftar människors vardag. Enligt Irans statistikmyndighet nådde den genomsnittliga inflationen 52,6 procent förra månaden. Bröd och spannmål hör till de värst drabbade varugrupperna med en inflation på 112,7 procent. Inom bostadssektorn har årsinflationen nått 35 procent, samtidigt som hyrorna stigit med 33,4 procent. Rent konkret innebär detta tomma kylskåp, uppskjutna läkarbesök och ständiga vräkningshot.

Tidigare protester handlade om valfusk, slöjtvång och politiska rättigheter. I dag är den primära gnistan bröd, hyra, medicin och löner som inte räcker till. Därmed försvinner också regimens favoritargument att all opposition är elitistisk, urban och västinfluerad. Hunger är varken liberal eller sekulär, den är bara mänsklig.

Just därför kan detta missnöje vara farligare för regimen än tidigare protestvågor. Den ekonomiska kollapsen går inte att censurera, slå ner med batonger eller förklara som västerländsk psykologisk krigföring. Den blottar också regimens verkliga prioriteringar, där dess miliser i Libanon, Syrien och Jemen väger tyngre än en iransk familjs middag. Det är därför slagordet ”Må både Gaza och Libanon offras för Iran” ekar på Irans gator nu. 

De nya protesterna som redan har spridit sig till storstäderna sammanfaller med årsdagen av ”Folkets dag av insikt och lojalitet med ledarskapet”.  Det är regimens groteska omskrivning för minnet av massprotesterna 2009 som kvävdes efter ett av landets mest uppenbart riggade val, då prästerskapets favorit Mahmoud Ahmadinejad installerades som president.

Revolutionsgardet har i dag varnat ”folket” för ”fiendens narrativbyggande” och lovat hårda tag mot allt som klassas som ”upprorsbeteende” på minnesdagen.

När regimen inte längre kan garantera mat försöker den åtminstone garantera lydnad. Ändå är det inte regimen som visar styrka i detta ögonblick, utan ett folk som står upp och vägrar att låta sin värdighet mätas i hijabens vinkel eller dollarns kurs.

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad