Iran och de rättfärdigas tystnad
Iran blottlägger ett obekvämt faktum: för högljudda rättviseaktivister är mänskliga rättigheter bara rekvisita i ett ideologiskt skådespel.
Var är de ständigt närvarande humanitärerna i den offentliga debatten när kvinnor och män i Iran misshandlas, fängslas och dödas för att de kräver frihet? Var är de stora demonstrationerna och Instagramkampanjerna? Var är Greta Thunberg, Ship to Gaza-aktivisterna och den svenska aktivistmiljö som med sådan självklarhet mobiliserar när ”rätt” konflikt dyker upp?
De är borta. Och frånvaron säger mer än tusen plakat och banderoller.
Iran blottlägger ett obekvämt faktum: för många av dagens högljudda, självpåtagna rättviseaktivister är mänskliga rättigheter inte universella principer utan rekvisita i ett ideologiskt skådespel. De dyker upp där det ger status, synlighet och en fiende som passar den egna världsbilden – och försvinner när kampen kräver konsekvens, mod och intellektuell hederlighet.
Det är inte bara ett moraliskt misslyckande. Det är en politisk bankrutt. För om solidaritet bara gäller vissa offer och vissa förövare är den inte solidaritet alls, utan selektiv indignation.
Särskilt tydligt blir detta i den del av Palestinarörelsen som gärna iklär sig rollen som moralisk överdomare i världspolitiken när Israel och USA kan fördömas – men som gång på gång hamnar på fel sida när förtrycket inte passar den egna berättelsen.
Vi såg det i helgen när bilder spreds av venezuelaner som firade att diktatorn Nicolás Maduro och hans fru greps och fördes bort för åtal i USA. Samma aktivistmiljö som med stor energi fyller gatorna i Palestinafrågan mobiliserade snabbt mot den amerikanska interventionen. Ung Vänster krävde att paret skulle friges, men sade inget om regimens mord, tortyr och systematiska förtryck. Och det är inget undantag: Vänsterpartiets Europaparlamentariker Jonas Sjöstedt gratulerade tidigare själv Maduro till en påstådd ”valvinst”.
Mönstret är tydligt: när förtryckaren råkar stå på ”rätt” sida i den ideologiska kartan blir principerna elastiska, orden mjuka och engagemanget riktat mot allt utom själva diktaturen.
Samtidigt skjuter Irans regim fredliga demonstranter till döds och fyller fängelserna. Ändå är det märkligt tyst från dem som annars säger sig bära de universella värdena.
I klartext finns bara ett ord för detta: hyckleri.
Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent
