Iran och fanatismen – del 1

Efter de ofattbart blodiga massakrerna i Iran i januari i år gick en ung flicka igenom ett videoklipp på identifierade offer, och bröt ihop när hon kände igen en person – sin egen mamma.

Regimen som är skyldig till morden på tusentals iranier i januari i år har i snart femtio år förtryckt det iranska folket, enbart för att bevara sin islamiska revolution.

För att förstå regimens brott mot mänskligheten, främst gentemot sin egen befolkning, måste man först förstå dess ideologi och den fanatism som ligger bakom.

När shahen Mohammad Reza Pahlavi föll och tvingades i exil 1979 återvände mullorna till Iran, däribland ayatollah Ruhollah Khomeini, som kom att bli regimens högste ledare. Ombord på planet till Teheran fanns en journalist som frågade om Khomeinis känslor inför att återvända till Iran, efter att i drygt femton ha befunnit sig i exil. Khomeini svarade iskallt: ”Hichi”, alltså ”inget”.

Anledningen till Khomeinis korta svara var den djupa övertygelsen att hans återvändande till Iran var Guds vilja. Detta är kopplat till vad som har varit centralt för regimen i Iran: inte folkets vilja, utan att till varje pris bevara sin islamistiska ideologi, som anses vara viktigare än det iranska folket. Det är därför det ökända revolutionsgardet, som nyligen terrorstämplades av EU, heter Islamiska revolutionsgardet och inte Iranska revolutionsgardet. 

Regimen bygger upp en islamisk stat och förbereder för Mahdis, den tolfte imamens, återkomst. Tills Mahdi har återvänt ska den islamiska rättsläran prägla samhället – vilket påtvingas genom sharialagar. Dock speglar denna rättslära inte det iranska samhället, som regelbundet har gjort motstånd mot det islamiska styret.

Med sin starka religiösa övertygelse har regimen skapat en kultur där brutalt våld mot folket inte bara är tillåtet utan även uppmuntras. I efterdyningarna av massakrerna på politiska fångar 1988 införde ayatollah Khomeini en fatwa om att ”kvinnliga fångar som är oskulder måste våldtas innan de avrättas för att förhindra att de kommer till himlen”. Detta visar, om något, att tortyrliknande metoder uppmuntras av regimen, vars religiösa övertygelse är så stark att den rättfärdigar sådana handlingar. Regimen betraktar de politiska fångarna som upprorsmakare mot Gud och anser därför att de måste straffas hårt – ett uttryck för ren fanatism.

Regimens religiösa övertygelse drabbar inte bara det iranska folket, utan även omvärlden – framför allt Israel. Anledningen till att den islamiska regimen sedan 1979 har gjort Israel till sin huvudmotståndare i Mellanöstern grundar sig till stor del i dess religiösa övertygelse om att den judiska staten är ett hinder som med alla medel måste tillintetgöras, vilket anses påskynda Mahdis återkomst. Varje militär strategi – vare sig det handlar om att direkt beskjuta Israel med missiler eller att finansiera grupper som Hizbollah och Hamas – präglas av övertygelsen om att det är en helig plikt att attackera den judiska staten.

I åratal har regimen utvecklat ett eget kärnvapenprogram för att fullfölja sin uttalade ambition att utrota Israel. Det borde tydligt framgå att en fanatisk regim, som öppet har som mål att utrota en annan stat och till och med använder en symbolisk domedagsklocka för att visa när den ska falla, utgör ett allvarligt hot mot mänsklighetens existens – särskilt om den skulle lyckas bestycka sina ballistiska missiler med kärnvapen.

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU. Det här är en serie om Iran i fem delar. Del 2 kommer på tisdag 17 mars.