Iran och västvärldens kompakta tystnad

Protesterna i Iran pågår, även om de har mattats av. Realpolitiken avstyrde en amerikansk attack och många iranier väntar nu på ett tillfälle för att ta till gatorna igen. Samtidigt har många svårt att förstå varför iranier sträcker ut en hand till Trump.  

Jag vet, ironin är obarmhärtig. En av världens äldsta civilisationer, med poeter, vetenskapsmän och filosofer, har reducerats till ett geopolitiskt bihang i regionala maktspel. Hoppet om befrielse sätts då delvis till en amerikansk president vars relation till förutsägbarhet är milt uttryckt problematisk. Men bakom ironin finns något större.

Väst har länge älskat illusionen om den ”autentiska” islamistiska revolutionen i Iran. Från franska intellektuella som Michel Foucault, till svenskar som Jan Myrdal och Olof Palme, hyllades revolutionen i Iran. Den sågs som ett kulturellt särfall snarare än en universell maktideologi. Och det trots att det islamistiska förtrycket som klätt sig i antivästlig retorik och revolutionär romantik varit ett kvävande gift för ett helt folk.

En revolution som inte följde västerländska mallar behövde inte heller granskas med västerländska måttstockar. Följaktligen blev iranier statister i en västerländsk idédebatt om autenticitet, där deras faktiska liv ansågs störa analysen. 

Exakt vad som skulle vara kulturellt iranskt med en teokratisk säkerhetsregim har dock aldrig klargjorts. Och när islamismen tog över den imperialistiska stafettpinnen, genom förtryck, regional expansion och export av våld, blev det märkligt tyst i väst. Förtryck passade illa in i berättelsen om ”de andra”, som per definition inte kunde vara förtryckare.

I både väst och Sverige har denna ovilja att se maktens natur gått parallellt med ambitionen att se islamism som identitet eller social utsatthet. Islamism har då i årtionden behandlats som en social eller religiös angelägenhet snarare än som en politisk ideologi med anspråk på samhällsinflytande.

Denna fokusförskjutning hjälper också till att förklara de val som i väst ofta framställs som obegripliga. Det är mot denna bakgrund, där ideologi förväxlats med kultur, och makt med marginaliserad identitet, som iraniernas pragmatiska blick på världspolitiken ska förstås. Att hoppet om befrielse sätts till en amerikansk ledare som tycks ha läst Machiavelli baklänges, men ändå förstått ett och annat om maktens mekanismer i Mellanöstern, säger mindre om iraniernas omdöme och mer om västs bekvämlighet. 

Men det finns iranier som är kritiska till amerikanskt ingripande i Iran, invänder någon. Det rör sig dels om dem som delar ovannämnda maktanalys som bäddar för en närmast obskyr förståelse av dagens Iran. Dels om äldre, numera marginaliserade röster i diasporan, som hellre sörjer sin förlorade röda revolution för fyrtiosju år sedan än att bli av med mullorna. Båda lägren borde säga externa betraktare en hel del. 

Gemene iranier, däribland liberaler och republikaner, har nämligen samma pragmatiska syn på Trump som han har på dem. De vet båda vem som faktiskt kan rubba maktbalansen och åstadkomma något mer än att ropa ajabaja längst bak i kön.

Det är lätt att moralisera över dylika val. Men det synes svårare att erkänna hur de blev oundvikliga. Ett tips, i all ödmjukhet, är att undvika att väst hamnar i samma läge. 

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad