Iran ordnar lukrativa sommarjobb åt svenska barn
Årets sommarjobb består i att flyga döden i en drönare över Stockholm – för lönen av en begagnad Rolex.
Wahrendorffsgatan i Stockholm, lördag 12.27. Gudstjänsten i Stora synagogan är slut. Ett femtiotal besökare står kvar på innergården och pratar innan de går hem. Ovan taklinjen dyker en sexrotorsdrönare av Matrice-klass upp, innerstadsbruset överröstar ljudet och ingen hinner reagera innan en last på fyra kilo C4, packad med kullager, släpps.
Laddningen briserar i midjehöjd. Splitter sveper tjugo meter åt alla håll, tryckvågen krossar allt glas. Tretton personer dör omedelbart. Trettio skadas svårt. Bränn- och splitterskador, perforerade trumhinnor.
Drönaren störtar i vattnet över Riddarfjärden. De två operatörer som styrt den från en skåpbil på Skeppsholmen har redan loggat ut, monterat ned antennen och smält in i lördagsvimlet. Frontlinjen gick inte vid Golanhöjderna – den korsade Östermalm.
Det är ingen Netflixpitch utan den affärsmodell som marknadsförs i Telegramgrupper större än Ludvika. Ordergivaren är Islamiska republiken Iran. Leverantören heter Foxtrot. Årets sommarjobb består i att flyga döden över Stockholm – för lönen av en begagnad Rolex.
Med Hizbollah nästan decimerad, Basharregimen störtad och Houthirebellerna trängda, står Teheran utan sin vanliga verktygslåda. IRGC behöver en ny plattform för operationer mot USA och Israel – helst en där logistiken redan finns, där vapnen cirkulerar på gatumarknaden, och där staten förlorat våldsmonopolet. Blicken faller på Sverige.
USA uppmanade nyligen sina medborgare i Sverige till ökad försiktighet, särskilt i närheten av ambassaden. Samtidigt visar chattloggar hur Rawa Majid rekryterar drönarpiloter för engångsuppdrag mot israeliska och amerikanska mål.
Sverige har inte blivit denna proxyknut av en slump. En metastaserad inrikeskris drar till sig yttre fiender som flugor kring latrin.
I decennier har migrationspolitiken behandlat kultur som en privat dekoration – inte som ett riskindex. Man bejakade individer men ignorerade demografi.
Importerar man hundratusentals människor från Mellanöstern – där religiös fundamentalism är utbredd och antisemitism folklig norm – får man inte svensk liberalism. Man får det kulturella arv majoriteten faktiskt bär.
Ja, sekulära individer följer med – men undantagen avgör inte medelvärdet. Att peka ut den diskrepansen är inte rasism utan samhällsplanering 101. När staten vägrar göra kalkylen lämnas integrationsarbetet till klanstrukturer och islamistiska nätverk – på deras villkor.
Lågaffektivt bemötande gör resten. Gängkriminella skryter om sin verksamhet i tv-studior och kallas "utsatta"; jihadister utpekade av Säpo behåller bostadsbidrag och rörelsefrihet, och utvisas inte med risk att fara illa i hemlandet.
Våldsmonopolet blir delningsekonomi: ena stunden talar statsministern om trygghet, i nästa livesänder gängen ännu en automateldssalut från Järva.
På senare år har retoriken skärpts men handlingen haltar efter. Nya lagar klubbas lagom till att gängnätverken hunnit uppgradera från Glock till drönare. Byråkratin saboterar tempot: varje åtgärd snärjs in i remissrundor, proportionalitetsparagrafer och rädslan att trampa på känsliga tår. Hotbilden är dynamisk; statsmaskinen är analog.
Staten behöver agera som en stat – inte som en studiecirkel. Alla gängmedlemmar ska låsas in – oavsett roll, rang eller ålder. Alla våldsbejakande islamister och jihadromantiker ska utvisas.
Gängens uppdrag åt främmande makt – oavsett om de drivs av pengar eller ideologi – ska betraktas som terrorism, med straffskalor därefter.
Sveriges säkerhetsunderskott är inte ödet utan ett val – idealism och ängslighet kan inte trumfa suveränitet och självbevarelsedrift. Men det valet upphävs om Sverige permanent reduceras till mullornas ombud i Europa.
Omar Makram är poddare och skribent. På sin publikation Öster om förnuftet använder han sin bakgrund i Mellanöstern för att analysera samhällsutvecklingen och den kulturella friktionen i Sverige – med dubbla referensramar.
Wahrendorffsgatan i Stockholm, lördag 12.27. Gudstjänsten i Stora synagogan är slut. Ett femtiotal besökare står kvar på innergården och pratar innan de går hem. Ovan taklinjen dyker en sexrotorsdrönare av Matrice-klass upp, innerstadsbruset överröstar ljudet och ingen hinner reagera innan en last på fyra kilo C4, packad med kullager, släpps.
Laddningen briserar i midjehöjd. Splitter sveper tjugo meter åt alla håll, tryckvågen krossar allt glas. Tretton personer dör omedelbart. Trettio skadas svårt. Bränn- och splitterskador, perforerade trumhinnor.
Drönaren störtar i vattnet över Riddarfjärden. De två operatörer som styrt den från en skåpbil på Skeppsholmen har redan loggat ut, monterat ned antennen och smält in i lördagsvimlet. Frontlinjen gick inte vid Golanhöjderna – den korsade Östermalm.
Det är ingen Netflixpitch utan den affärsmodell som marknadsförs i Telegramgrupper större än Ludvika. Ordergivaren är Islamiska republiken Iran. Leverantören heter Foxtrot. Årets sommarjobb består i att flyga döden över Stockholm – för lönen av en begagnad Rolex.
Med Hizbollah nästan decimerad, Basharregimen störtad och Houthirebellerna trängda, står Teheran utan sin vanliga verktygslåda. IRGC behöver en ny plattform för operationer mot USA och Israel – helst en där logistiken redan finns, där vapnen cirkulerar på gatumarknaden, och där staten förlorat våldsmonopolet. Blicken faller på Sverige.
USA uppmanade nyligen sina medborgare i Sverige till ökad försiktighet, särskilt i närheten av ambassaden. Samtidigt visar chattloggar hur Rawa Majid rekryterar drönarpiloter för engångsuppdrag mot israeliska och amerikanska mål.
Sverige har inte blivit denna proxyknut av en slump. En metastaserad inrikeskris drar till sig yttre fiender som flugor kring latrin.
I decennier har migrationspolitiken behandlat kultur som en privat dekoration – inte som ett riskindex. Man bejakade individer men ignorerade demografi.
Importerar man hundratusentals människor från Mellanöstern – där religiös fundamentalism är utbredd och antisemitism folklig norm – får man inte svensk liberalism. Man får det kulturella arv majoriteten faktiskt bär.
Ja, sekulära individer följer med – men undantagen avgör inte medelvärdet. Att peka ut den diskrepansen är inte rasism utan samhällsplanering 101. När staten vägrar göra kalkylen lämnas integrationsarbetet till klanstrukturer och islamistiska nätverk – på deras villkor.
Lågaffektivt bemötande gör resten. Gängkriminella skryter om sin verksamhet i tv-studior och kallas ”utsatta”; jihadister utpekade av Säpo behåller bostadsbidrag och rörelsefrihet, och utvisas inte med risk att fara illa i hemlandet.
Våldsmonopolet blir delningsekonomi: ena stunden talar statsministern om trygghet, i nästa livesänder gängen ännu en automateldssalut från Järva.
På senare år har retoriken skärpts men handlingen haltar efter. Nya lagar klubbas lagom till att gängnätverken hunnit uppgradera från Glock till drönare. Byråkratin saboterar tempot: varje åtgärd snärjs in i remissrundor, proportionalitetsparagrafer och rädslan att trampa på känsliga tår. Hotbilden är dynamisk; statsmaskinen är analog.
Staten behöver agera som en stat – inte som en studiecirkel. Alla gängmedlemmar ska låsas in – oavsett roll, rang eller ålder. Alla våldsbejakande islamister och jihadromantiker ska utvisas.
Gängens uppdrag åt främmande makt – oavsett om de drivs av pengar eller ideologi – ska betraktas som terrorism, med straffskalor därefter.
Sveriges säkerhetsunderskott är inte ödet utan ett val – idealism och ängslighet kan inte trumfa suveränitet och självbevarelsedrift. Men det valet upphävs om Sverige permanent reduceras till mullornas ombud i Europa.
Omar Makram är poddare och skribent. På sin publikation Öster om förnuftet använder han sin bakgrund i Mellanöstern för att analysera samhällsutvecklingen och den kulturella friktionen i Sverige – med dubbla referensramar.
