Islamforskningens kris – en fråga om öppenhet och hederlighet

Efter att Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (NPOF) fastslagit att min avhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige är fri från oredlighet, samt avfärdat påståenden om brister i dess vetenskapliga metod, återstår en viktigare fråga:

Varför har svensk islamforskning haft så svårt att möta kritisk forskning med öppenhet och saklighet?

Muslimska brödraskapets existens i Sverige har länge varit en kontroversiell fråga inom både politik och akademi. Redan 2013 pekade den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Baksi på den starka kopplingen mellan Islamiska förbundet i Sverige och Muslimska brödraskapet. Hon möttes av hårt motstånd och anklagades för att uttalandena grundade sig i islamofobiska föreställningar.

Även inom akademin har motståndet mot kritisk forskning om islamism varit starkt. När forskaren Magnus Norell 2017 publicerade en förstudie om Muslimska brödraskapet i Sverige, ifrågasattes han akademiskt. Islamforskare beskrev hans arbete som undermåligt – med påståendet att det inte finns några bevis för att Brödraskapet existerar i Sverige – och islamistiska aktörer försökte samtidigt tysta honom i offentligheten.

Före, under och efter min disputation utspelade sig en rad händelser som väcker frågor om akademisk integritet och öppenhet inom svensk islamologi. Flera av landets mest framträdande islamforskare tog avstånd – inte bara från min forskning utan från själva möjligheten att den skulle kunna diskuteras på lika villkor.

Professor Oliver Scharbrodt vid Lunds universitet tackade nej till att delta i betygsnämnden med motiveringen att han inte kunde bedöma avhandlingen på grund av språket. Under disputationsdagen intervjuades han av svt, där han öppet kritiserade min slutsats att Muslimska brödraskapet strävar efter att etablera en islamisk samhällsordning. Hur kunde han offentligt uttala sig om slutsatserna om han ansåg sig oförmögen att bedöma arbetet akademiskt?

Professor Mattias Gardell tackade nej till att delta i betygsnämnden. Kort efter disputationen gick han till angrepp i medierna med orden ”Att hoppa på islam har blivit en folksport”.

Även professor emeritus Jan Hjärpe, grundaren av svensk islamologi, deltog i mediedrevet. Han dömde ut avhandlingen som en ”skam för universitetet” – utan att ange någon saklig förklaring eller argumentation.

Som ämnesrepresentant deltog Torsten Janson, lektor i islamologi vid Lunds universitet. Under slutseminariet gav han inga signaler om att avhandlingen var bristfällig, men under disputationen höll han ett långt anförande där han listade vad han uppfattade som fel och insisterade på att underkänna arbetet.

Kort därefter publicerade Janson en artikel i Expressen, där han förklarade sitt ställningstagande. Den akademiska processen var då avslutad – men kritiken fortsatte i medierna, framför allt hans påstående om metodfel – en kritik som NPOF nu helt har avfärdat. Islamforskare använde sedan det faktum att Janson varken är docent eller professor som argument för att ifrågasätta hela betygsnämndens kompetens.

Sammantaget framträder ett besvärande mönster: Ledande islamforskare avböjer att delta i akademiska bedömningar, vägrar delta i öppna samtal, men uttalar sig därefter i medierna med starka omdömen om arbeten de inte formellt velat granska eller presentera akademiskt.

Det handlar inte bara om min egen disputation – eller Magnus Norells förstudie – utan om ett ämnesområde som i allt högre grad skyddar sig självt från intern granskning.

Vad händer med vetenskapens trovärdighet när de som definierar ett forskningsfälts gränser också kontrollerar vem som får beträda dem?

Islamforskning i Sverige behöver, liksom alla humanistiska discipliner, tåla kritisk granskning. När företrädare för ämnet undviker att möta forskningsresultat de inte delar, riskerar hela fältet att förlora sin trovärdighet.

Akademisk lojalitet får aldrig gå före vetenskaplig hederlighet. Den offentliga diskussionen om islam, makt och ideologi i Sverige behöver mer forskning och öppenhet – inte mindre.

Att ifrågasätta etablerade perspektiv är inte ett hot mot vetenskapen. Det är dess förutsättning.

Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer och politisk islam.