Islamismens apologeter gömmer sig bakom forskningsspråk
Kritik mot islamism kallas för islamofobi och ideologiska strukturer förväxlas med religiös identitet. Retoriken urholkar demokratin.
Debatten om islamismens inflytande i Sverige har fått ny aktualitet efter att Anna Ardin publicerat en replik i Svenska Dagbladet med anledning av en artikel av Christer Sfeir. Där hävdar Ardin att Sfeirs argument mot islamism bygger på ”en politiskt styrd kampanj” snarare än på forskning eller säkerhetsanalyser. Hon menar att Sfeirs perspektiv framförs med alarmistisk ton och att hans definitioner av ”islamism” är alltför vida.
Men precis som Sfeir konstaterar i sin slutreplik: Ardin förutsätter ofta ett krav på särbehandling — där islamistiska miljöer bedöms mildare än andra politiska extremister. Det är dubbelmoral: vad som för andra betraktas som ideologisk radikalism, ska motstås med tydlighet och konsekvent granskning.
Ardin använder sina akademiska titlar och vetenskapliga vokabulär för att ge sina ståndpunkter en illusion av objektivitet — utan att leverera varken riktig metod eller empirisk analys. Den nya debatten visar hur en vetenskaplig klädnad används för att legitimera politiskt präglad retorik.
Ardin är inte en perifer aktör i denna fråga. Redan 2011 deltog hon i grundandet av föreningen Hjärta i Socialdemokraterna tillsammans med dåvarande ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, en organisation med dokumenterade organisatoriska och ideologiska band till Muslimska brödraskapet. Arbetet sågs då — och bör fortfarande ses — som ett försök att påverka ett riksdagsparti inifrån.
Genom åren har Ardin fortsatt att försvara narrativ och miljöer nära Brödraskapet — ofta genom att rikta kritik mot forskare och avhoppare. Det är en medveten strategi: att omdefiniera kritik mot idéer och strukturer till kritik mot människor.
I en färsk analys, presenterad av den kurdisk-svenske forskaren Khaled Salih, framkommer att Ardin och hennes medförfattare använder tre kärnstrategier för att slå undan benen för kritisk granskning:
- Utelämnande av relevant fakta. I stället för att förhålla sig till vedertagna definitioner — exempelvis från myndigheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) — väljer de att definiera islamism extremt brett, vilket suddar ut gränsen mellan radikal ideologi och vardaglig religiositet.
- Förvanskning. Kritik mot en ideologi (islamism) framställs som hat mot en religiös grupp (muslimer). Den distinktion som är central i säkerhets- och demokratisk analys medvetet förnekas.
- Generalisering. Enstaka incidenter eller individer framställs som exempel på strukturellt och/eller systematiskt förtryck eller diskriminering — trots brist på empiriskt underlag.
Resultatet: begreppet islamofobi omvandlas från ett skydd för verkliga utsatta minoriteter till ett verktyg för att tysta kritik mot antidemokratiska strukturer. Den som ifrågasätter islamistisk påverkan bemöts inte, utan stämplas.
När akademiska titlar och vetenskaplig retorik blir täckmantel för politisk aktivism förlorar forskningen sin roll som kunskapskälla och blir i stället ett verktyg för ideologisk opinionsbildning. Och opinionsbildning klädd i vetenskaplig dräkt är en farlig hybrid — särskilt i frågor om ideologi, religion och säkerhet.
I den aktuella repliken i SvD försöker Ardin bordlägga debatten genom att misstänkliggöra Sfeirs argument som del av en utländsk styrd kampanj. Men det räcker inte med att avfärda kritik som ”alarmism” eller ”islamofobi”. Den demokratiska processen kräver saklig granskning, transparens och att ideologier – särskilt de med potential att underminera demokrati – prövas med samma stringens som andra extrema rörelser.
Sverige behöver saklig analys, inte politisk blindhet. Och det behövs fler modiga röster som vågar klä av narrativen — även när de kommer förklädda i akademisk dräkt.
Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer och politisk islam.
