Islamismens strategi verkar ofta utan våld

I svensk offentlighet har frågan om islamism länge fastnat i en binär logik: är aktören våldsbejakande eller inte? Om svaret är nej avfärdas problemet ofta som överdrivet. Men detta är en farlig förenkling. 

Demokratier undermineras inte enbart genom bomber och kulor. De kan också försvagas genom gradvis ideologisk påverkan, strategisk anpassning och institutionell närvaro. Totalitära rörelser har historiskt visat en betydande förmåga att verka inom lagens ramar, använda demokratiska friheter och bygga parallella strukturer – utan att initialt ta till våld.

I den islamistiska idévärlden finns begreppet hudna – en temporär vapenvila eller taktisk anpassning. Det innebär inte ett avståndstagande från långsiktiga mål, utan en strategi för att vinna tid och positioner. Frånvaron av våld är i ett sådant perspektiv inte nödvändigtvis ett tecken på ideologisk moderation. Den kan vara en metod.

Detta är en dimension som sällan diskuteras i Sverige.

När Islamic Relief aktualiserades i den svenska debatten blev logiken tydlig. Myndighetsunderlag och analyser pekade på ideologiska kopplingar och miljöer där extremistiska idéer riskerade att normaliseras. Diskussionen kom dock snabbt att kretsa kring en enda fråga: begår organisationen själv våld? När svaret var nej menade många att saken därmed var utagerad.

Men detta är en felaktig slutsats.

En organisation kan bidra till radikalisering utan att själv vara våldsbejakande. Den kan fungera som ideologisk inkubator, skapa normsystem som relativiserar jämställdhet och sekulär lagstiftning eller bidra till att parallella auktoritetsstrukturer växer fram. Påverkan kan ske genom utbildningsverksamhet, religiösa nätverk, opinionsbildning och social mobilisering.

I fallet Islamic Relief handlar det dessutom om en organisation som verkar inom ett transnationellt nätverk. Personella kopplingar och organisatoriska överlappningar med miljöer inom den svenska brödraskapssfären har dokumenterats och diskuterats i flera sammanhang. Ledande företrädare har haft bakgrund i organisationer som befinner sig inom denna idévärld, samtidigt som relationen till internationella moderstrukturer är komplex och svåröverskådlig.

Detta är inte ett argument om skuld genom association. Det är ett argument om nätverkslogik.

I miljöer där idéer, legitimitet och personella relationer cirkulerar mellan organisationer suddas gränsen ut mellan civilsamhällesaktör och politisk rörelse. Samtidigt förstärks effekten av internationell informationspåverkan, där narrativ om västlig dekadens, islamofobi och identitetspolitisk mobilisering sprids över nationsgränser. Påverkan sker inte genom våld – utan genom normproduktion och lojalitetsbyggande.

När transparensen är begränsad och ansvarsfördelningen otydlig uppstår en gråzon. Och det är i gråzonen som demokratier ofta är som mest sårbara.

Problemet är därför inte enbart säkerhetspolitiskt. Det är idépolitiskt. Om vi enbart mäter hot i termer av våld kommer vi alltid att reagera för sent. Den demokratiska ordningen kan förskjutas långt innan det första attentatet sker.

Det innebär inte att varje religiös organisation ska misstänkliggöras. Religionsfriheten är grundläggande. Men det innebär att vi måste våga analysera ideologier, strukturer och långsiktiga mål – inte bara handlingar.

Demokratin kräver mer än att vi bekämpar terrorism. Den kräver att vi identifierar och bemöter de idéer och nätverk som på sikt vill ersätta den sekulära rättsstaten med parallella normsystem.

Demokratier faller sällan över en natt. De försvagas gradvis – genom tolerans mot det intoleranta, genom naivitet inför långsiktiga strategier och genom en oförmåga att se skillnaden mellan religionsfrihet och politisk teokrati.

Att insistera på att hotet mot demokratin inte bara är våldet är därför inte alarmism. Det är realism.

Och realism är demokratins bästa försvar.

Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer och politisk islam