Israelisk hjälp kan befria Iran

Protester i Iran beskrivs ofta som uttryck för folkligt missnöje, men för den islamiska republiken utgör de i lika hög grad ett säkerhetsproblem. När protesterna återkommer med tätare intervaller pressas regimens underrättelse- och kontrollapparat, samtidigt som interna motsättningar blottläggs och lojaliteter blir mer osäkra. Ett system byggt på övervakning och repression fungerar dåligt under permanent stress.

Kärnan i detta system är Revolutionsgardet, som förenar militär makt, underrättelsetjänster och stora delar av ekonomin. Gardet är inte bara ett säkerhetsorgan, utan en politisk och ekonomisk maktfaktor med egna fraktioner och intressen. När detta nav försvagas påverkas regimens handlingsförmåga både internt och regionalt. 

Israel visade i somras hur sårbar den iranska maktapparaten faktiskt är. Genom precisa och begränsade insatser eliminerades nyckelpersoner i regimens säkerhets- och beslutsstruktur.

En attack som stack ut var den mot entrén till det ökända Evinfängelset. Den hade inget militärt värde, men desto större symbolisk betydelse. Evin är nämligen en central komponent i regimens skräckekonomi. Signalen till Irans befolkning var att en av de främsta symbolerna för regimens förtryck kan tas ur system. Indirekt manade attacken iranierna att ta tillfället i akt och störta regimen i dess mest desorienterade stund hittills. Av olika skäl snappades signalen inte upp av folket.

Med risk för att en del nu sätter kaffet i halsen menar jag att Israel nu har tillfället att rädda iranier med liknande aktioner. Samma handling skulle i dag uppfattas som ett välkommet stöd till dem som tvekar att protestera av rädsla för just platser som Evin. Därtill kan Israel genom precisa attacker, störningar i regimens kommunikations- och övervakningssystem samt stödjande av informationsfrihet försvaga regimens repressiva förmåga. 

Här sammanfaller nämligen israeliska säkerhetsintressen med det iranska folkets krav på förändring. Samtidigt finns en påtaglig risk att regimen anfaller Israel, eller provocerar fram ett svar, för att avleda uppmärksamheten från den interna krisen och samla opinionen kring ett yttre hot. I ett sådant läge kan det vara rationellt för Israel att föregå snarare än att invänta ett angrepp. Då kan man också avgöra tidpunkten för stödet till folket.

Israel har inget strategiskt intresse av ett svagt Iran som stat, men ett tydligt intresse av att landet inte leds av en ideologiskt expansiv säkerhetselit. Protesterna utgör därför ett strategiskt tillfälle. Om de ignoreras riskerar regimen att överleva ännu en kris och återgå till intern och regional aggression. Om folkets protester däremot stöttas kan detta bli början på ett maktskifte som stärker både Israels säkerhet, iraniers frihet och Mellanösterns långsiktiga stabilitet. 

Detta torde inte heller vara ett främmande steg regionalt. Erfarenheterna från Jemen, Irak, Syrien och Libanon har skapat en samsyn om att Irans problem inte är dess folk, utan dess säkerhetsapparat och revolutionära exportmodell.

Visst kan man invända att folkrätten minsann måste gälla. Jag säger inte emot det. Den teoretiska diskussionen kan dock helst föras över en latte i europeiska städer.

Under tiden väntar iranierna på något betydligt mer konkret: frihet. 

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad