Valfriheten dödar barnlusten
De låga födelsetalen sammanfaller med ökande jämställdhet. Vi talar så ofta om friheten att avstå barn att vi har glömt meningen med att få dem.
Förra året föddes i snitt 1,43 barn per kvinna, det lägsta antalet som någonsin uppmätts. Regeringen har tillkännagivit en utredning för att förstå varför. "Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans", sade socialminister Jakob Forssmed i samband med beskedet.
Man behöver också förstå vad moderskap innebär idag, när barn inte längre är ett självklart val, utan ett existentiellt projekt som kräver perfektion och kontroll.
"Kvinnan tvingas välja mellan att vara människa och att vara mor", skrev Simone de Beauvoir 1973. Hon menade att samhället begränsar kvinnans möjlighet att utvecklas som autonomt subjekt och reducerar henne till sin reproduktiva funktion. De Beauvoirs analys är något föråldrad men spåren finns kvar, i ny förpackning. Samhället tvingar inte kvinnor in i moderskapet, men lämnar dem ensamma inför det. Att få barn har blivit ett överindividualiserat projekt – ett privat företagande i ett historiskt skifte där kvinnors valfrihet är större än någonsin.
De låga födelsetalen sammanfaller med ökande jämställdhet. Vi talar så ofta om friheten att avstå barn att vi har glömt meningen med att få dem.
Nya mönster växer fram, särskilt i storstäderna. Moderskapet skjuts upp och framtiden bokas in på klinik. Ägg fryses i väntan på rätt partner, bostad och jobbtitel. På lekplatserna har begreppet generationsöverskridande fått ny betydelse – man kan inte avgöra vem som är mamma eller mormor.
Samtidigt kretsar det offentliga samtalet om födelsetalen kring ekonomi, karriär och bostadsmarknad. I Ungern slipper kvinnor med fyra barn inkomstskatt. I Sydkorea ges bonusar och bidrag. Polska familjer får månatligen 190 euro per barn. Ändå föds färre barn.
En mer jämlik och generös välfärdsstat leder inte till fler födslar. Moderskapet väljs bort när det inte längre ses som något särskilt – en plikt mot Gud, sina förfäder eller mot framtiden.
Förr var moderskapet ett självklart livssteg – inte ifrågasatt, men heller inte valt. Nu när självförverkligande är högsta värde reduceras moderskapet till ett alternativ bland många, ofta det mest krävande och minst bekräftande. Barn vägs mot dyra middagar eller resor till Mallorca, som vore de ännu ett konsumtionsval. Samtidigt kolliderar fertilitetens gränser med vår tids ideal. I en epok där karriärplanering och könspolitik strävar efter jämlikhet kvarstår naturens gränser: fertilitet är tidsbunden, graviditet kräver fysisk närvaro. Inga ideologier kan rucka på biologiska villkor.
Vi talar om den moderna kvinnans frihet att välja, men det som var befrielse är nu ett krav på att välja rätt, i rätt tid, av rätt skäl. Det biologiska moderskapet har trängts undan av det optimerade, som sällan infaller i tid. När allt är valbart blir varje val existentiellt.
Valet ska också motiveras. Att bli mor har gått från ett naturligt steg till ett projekt som kräver ett försvarbart narrativ. Vi behöver en ny kulturell berättelse som rymmer både kvinnors frihet och den biologiska verkligheten. Kulturen bör inte tala om moderskap som uppoffring, utan som del av självförverkligandet.
Demografi speglar våra gemensamma värderingar. Både individen och samhället står inför ett existentiellt val, och regeringens utredning visar att krisen är både existentiell och strukturell.
Sveriges moderna välfärdsstat har burit på ett arv av befolkningspolitik sedan 30-talet. Idag är frågan tillbaka i ny skepnad. Reduceras den till ekonomiska incitament missas kärnan: människor tvekar inte av brist på resurser, utan på språk, förebilder och kollektiv förankring. Vi måste tala om kulturen som formar våra val.
Kanske hade Simone de Beauvoir rätt i att moderskapet står i vägen för kvinnans frihet. Frånvaron av moderskapets mening blir ett nytt hinder, inte för friheten, utan för förståelsen av vad ett liv kan rymma. Förr tvingades kvinnan bli mor för att räknas som människa, nu krävs ett existentiellt försvarstal för att vilja bli det.
Vi behöver återerövra moderskapet. Först då kan vi tala om verklig valfrihet.
Madina Refoi är läkare, skribent och fellow vid tankesmedjan Synaps.
Förra året föddes i snitt 1,43 barn per kvinna, det lägsta antalet som någonsin uppmätts. Regeringen har tillkännagivit en utredning för att förstå varför. ”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed i samband med beskedet.
Man behöver också förstå vad moderskap innebär idag, när barn inte längre är ett självklart val, utan ett existentiellt projekt som kräver perfektion och kontroll.
”Kvinnan tvingas välja mellan att vara människa och att vara mor”, skrev Simone de Beauvoir 1973. Hon menade att samhället begränsar kvinnans möjlighet att utvecklas som autonomt subjekt och reducerar henne till sin reproduktiva funktion. De Beauvoirs analys är något föråldrad men spåren finns kvar, i ny förpackning. Samhället tvingar inte kvinnor in i moderskapet, men lämnar dem ensamma inför det. Att få barn har blivit ett överindividualiserat projekt – ett privat företagande i ett historiskt skifte där kvinnors valfrihet är större än någonsin.
De låga födelsetalen sammanfaller med ökande jämställdhet. Vi talar så ofta om friheten att avstå barn att vi har glömt meningen med att få dem.
Nya mönster växer fram, särskilt i storstäderna. Moderskapet skjuts upp och framtiden bokas in på klinik. Ägg fryses i väntan på rätt partner, bostad och jobbtitel. På lekplatserna har begreppet generationsöverskridande fått ny betydelse – man kan inte avgöra vem som är mamma eller mormor.
Samtidigt kretsar det offentliga samtalet om födelsetalen kring ekonomi, karriär och bostadsmarknad. I Ungern slipper kvinnor med fyra barn inkomstskatt. I Sydkorea ges bonusar och bidrag. Polska familjer får månatligen 190 euro per barn. Ändå föds färre barn.
En mer jämlik och generös välfärdsstat leder inte till fler födslar. Moderskapet väljs bort när det inte längre ses som något särskilt – en plikt mot Gud, sina förfäder eller mot framtiden.
Förr var moderskapet ett självklart livssteg – inte ifrågasatt, men heller inte valt. Nu när självförverkligande är högsta värde reduceras moderskapet till ett alternativ bland många, ofta det mest krävande och minst bekräftande. Barn vägs mot dyra middagar eller resor till Mallorca, som vore de ännu ett konsumtionsval. Samtidigt kolliderar fertilitetens gränser med vår tids ideal. I en epok där karriärplanering och könspolitik strävar efter jämlikhet kvarstår naturens gränser: fertilitet är tidsbunden, graviditet kräver fysisk närvaro. Inga ideologier kan rucka på biologiska villkor.
Vi talar om den moderna kvinnans frihet att välja, men det som var befrielse är nu ett krav på att välja rätt, i rätt tid, av rätt skäl. Det biologiska moderskapet har trängts undan av det optimerade, som sällan infaller i tid. När allt är valbart blir varje val existentiellt.
Valet ska också motiveras. Att bli mor har gått från ett naturligt steg till ett projekt som kräver ett försvarbart narrativ. Vi behöver en ny kulturell berättelse som rymmer både kvinnors frihet och den biologiska verkligheten. Kulturen bör inte tala om moderskap som uppoffring, utan som del av självförverkligandet.
Demografi speglar våra gemensamma värderingar. Både individen och samhället står inför ett existentiellt val, och regeringens utredning visar att krisen är både existentiell och strukturell.
Sveriges moderna välfärdsstat har burit på ett arv av befolkningspolitik sedan 30-talet. Idag är frågan tillbaka i ny skepnad. Reduceras den till ekonomiska incitament missas kärnan: människor tvekar inte av brist på resurser, utan på språk, förebilder och kollektiv förankring. Vi måste tala om kulturen som formar våra val.
Kanske hade Simone de Beauvoir rätt i att moderskapet står i vägen för kvinnans frihet. Frånvaron av moderskapets mening blir ett nytt hinder, inte för friheten, utan för förståelsen av vad ett liv kan rymma. Förr tvingades kvinnan bli mor för att räknas som människa, nu krävs ett existentiellt försvarstal för att vilja bli det.
Vi behöver återerövra moderskapet. Först då kan vi tala om verklig valfrihet.
Madina Refoi är läkare, skribent och fellow vid tankesmedjan Synaps.
