Jo, Sverige finns
Visst är kulturarv hittepå. Det gör det inte mindre starkt, förtrollande och viktigt, skriver Dan Korn.
Lagom till nationaldagen kom vi från Manchester till Göteborg. När flyget gick ner för landning öppnade sig molntäcket och vi såg ut över Härskogen norr om flygfältet; sjöar som glittrade i kvällssolens sken, skogsklädda åsar, här och där en rödmålad stuga. Min fru – från Frankrike, men givetvis miljöskadad efter nästan fyrtio års äktenskap med mig – utbrast:
– Nu är det bara Jussi Björling som fattas!
I tusentals år har de lärda funderat på om människans största påverkan är arv eller miljö. Men samma sak kan man grunna på också när det gäller nationer. Vad är det som gör Sverige svenskt? Den fantastiska naturen är en betydelsefull del, men de röda stugorna är kultur, precis som Jussi Björling.
Att vi ska försöka vara rädda om naturen är en okontroversiell tanke, men att också det kulturella arvet är viktigt, det är kontroversiellt för många. Ibland verkar det riktigt klia i fingrarna på en del för att ”bevisa” att kulturdelarna av det nationella arvet bara är hittepå.
De har rätt i det, men vem har sagt att hittepå inte kan vara viktigt? Litteratur, byggnadskonst, traditioner kring klädsel, musik, sånger, myter och fornminnen är ju skapade av människor och kan därför beskrivas som hittepå.
Det vårt kulturella arv tillför naturen är en känsla av samhörighet, ett ”vi”. I många år uttalades det som en sorts mantra att man inte får skilja på vi och dem. Det man menade var ju så klart att ”vi” inte bör hata eller förfölja ”dem”. Man trodde att om man rev ner det som definierade ”vi” så skulle människorna bli som en enda stor familj, allt skulle bli frid och fröjd.
Så blev det ju inte. Bland annat därför att man aldrig frågade sig hur ”dem” såg på sig själva. Man föreställde sig ”dem” som uteslutna, som ständigt hungrande efter att bli en del av ”vi”. Men bland ”dem” fanns många andra ”vi”, som gjorde att de inte alls hade den hungern.
Det var ju det Mona Sahlin menade i den där famösa intervjun med tidningen Euroturk där hon talade om att ”de” hade en kultur, men ”vi” bara har midsommar och sådana töntiga saker.
Men det svenska ”vi-et” är inte bara midsommar, och inte heller töntigt. Det kan vara skönt, förtrollande, djupt känt och livgivande. Det är inte en sluten gemenskap, utan den är öppen för var och en som vill bli en del av det. Alla ”dem” kan inte bli en del av ”vi”, men enskilda individer kan bli en del av ”vi”. Och det är då sannerligen inget hittepå.
Dan Korn är författare, folklivsskildrare och rabbin, bosatt i Storbritannien.
Lagom till nationaldagen kom vi från Manchester till Göteborg. När flyget gick ner för landning öppnade sig molntäcket och vi såg ut över Härskogen norr om flygfältet; sjöar som glittrade i kvällssolens sken, skogsklädda åsar, här och där en rödmålad stuga. Min fru – från Frankrike, men givetvis miljöskadad efter nästan fyrtio års äktenskap med mig – utbrast:
– Nu är det bara Jussi Björling som fattas!
I tusentals år har de lärda funderat på om människans största påverkan är arv eller miljö. Men samma sak kan man grunna på också när det gäller nationer. Vad är det som gör Sverige svenskt? Den fantastiska naturen är en betydelsefull del, men de röda stugorna är kultur, precis som Jussi Björling.
Att vi ska försöka vara rädda om naturen är en okontroversiell tanke, men att också det kulturella arvet är viktigt, det är kontroversiellt för många. Ibland verkar det riktigt klia i fingrarna på en del för att ”bevisa” att kulturdelarna av det nationella arvet bara är hittepå.
De har rätt i det, men vem har sagt att hittepå inte kan vara viktigt? Litteratur, byggnadskonst, traditioner kring klädsel, musik, sånger, myter och fornminnen är ju skapade av människor och kan därför beskrivas som hittepå.
Det vårt kulturella arv tillför naturen är en känsla av samhörighet, ett ”vi”. I många år uttalades det som en sorts mantra att man inte får skilja på vi och dem. Det man menade var ju så klart att ”vi” inte bör hata eller förfölja ”dem”. Man trodde att om man rev ner det som definierade ”vi” så skulle människorna bli som en enda stor familj, allt skulle bli frid och fröjd.
Så blev det ju inte. Bland annat därför att man aldrig frågade sig hur ”dem” såg på sig själva. Man föreställde sig ”dem” som uteslutna, som ständigt hungrande efter att bli en del av ”vi”. Men bland ”dem” fanns många andra ”vi”, som gjorde att de inte alls hade den hungern.
Det var ju det Mona Sahlin menade i den där famösa intervjun med tidningen Euroturk där hon talade om att ”de” hade en kultur, men ”vi” bara har midsommar och sådana töntiga saker.
Men det svenska ”vi-et” är inte bara midsommar, och inte heller töntigt. Det kan vara skönt, förtrollande, djupt känt och livgivande. Det är inte en sluten gemenskap, utan den är öppen för var och en som vill bli en del av det. Alla ”dem” kan inte bli en del av ”vi”, men enskilda individer kan bli en del av ”vi”. Och det är då sannerligen inget hittepå.
Dan Korn är författare, folklivsskildrare och rabbin, bosatt i Storbritannien.
